Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 oktober 1843, sida 1

I I I lvidtsväfvande drömmar , gerna, så osta hort ljuda vid sin vagga. — bessa naSå tiga genius älven för de obildade, lisa underbara toner i hans själ, tansfulla förhoppningar, som mer och mer vabnade i det stackars barnets hjerta, gjorde honom ännu mer — och som det tycktes ohjelpligt — olycklig. Elt ocmotståndligt anslog hemoch de längbegär efter ensamhet förmädde honom att till betesplatser for sina hjordar alltid uppsöka de aflägsnaste; otillgängligaste och mest undangömda ställen i skogarne, der han då, helt och hållet ensam i den ode villande skogen, ösverlemnade sig åt läsningen af sina älsklingsämnen, de gamila Serviska solkvisorna. Sålunda utandades han den obeskrisliga smärta, som intog hans sinne, utandades sina fantastiska gä han med uttryck af återläste de gamla solksänredan som helt liten gosse, lagande enthusiasm hvilka han, tionella solkvisor, hvilkas melankoliska ljud uppstego likt en dof klagan från det förtryckta och uppretade folkets läppar, äterklingade alltid af fosterlandets fordna lycka, ära och frihet, och sorherrligade de odödlige landsmäns namn, hvilka ärofullt offrat sina lif för försvaret af dess sjelfständighet i de länga folkförhärjande striderna med de haiade Turkarne. Vid slutet af dessa stridssånger häfde sig allsid bröstet på det enthusiastiska barnet, och tårarne kommo honom ofta i ögonen, då han, svängande den ringa herdestasven i sin svaga hand, i förtjusning utropade: ! äfven jag skall. en gäng slåss med Turkarne, och hämnas Imilt lands förtryck, då jag blir stor!