Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 september 1843, sida 2

! Jesus! varkunna diz öfver mitt arma: barn !11? På hemvägen forler sonen mellan Chkiprovati och Wichewzi kastade djelvulen sjelf en Janitchar Aga i min våz; till häst var han, jag till fots! — — Ur vägen rot ban till mig du Christne hund! och sag af diz hatten för din herre! Jag vågade likvål benalla den på hufvudet och såg honom skarpt i ögat utan alt båfva. Ilan ville derföre tillvättavisa mig med kolfven af sin pistol, men ser du fader! jag krossade hans hufvud med kolf ven al min egen; och nu — — — mste jag rymma landet; men jag skall sluta mig till Heiduks, våra tappre bröder uppe i beren och della:a i deras hrisiska oberoende lif; och — om TuCharne förfölja dig för min skuld sader, så — — — skall jag nog återvända för att befria dig — — — Jag förbjuder det, — utropade sadren — sorbjuder det vid äfventyr af min saderliga förbannelse! res olyckliaa barn! — res! — och umtte Gud och S:t Georges beskydda dig! NIara täarar, mahända de första, som den sträfve unge mannen någonsin gjutet, banade sig derefter våg utför hans mörka kinder, under det han till afsked omsamnade sina gamle soräldrar. Parväl, sade han jag skall vaka ösver er. Ve! den som vågar röra ett bår på ert gamla bufvud; och nu, nu är terningen redan kastad; hrig s edes! — evigt kriz, och strid på lif och död med tuerkarne heter dess utsla! iå fortfor han med dyster beslutsamhet och försvann.