En interqvåll var lamiljen samlad uti en nr, lin sal i sturan; qvinnorne sutto spinde kring ett bord, öfver hvilket en stor pa, fistad vid en bielhe i taket, spred sitt sen filing hela rummet, der karlarne sysselsalle sia med all laga och i ordningställa aherredskapen. 1 en så vid härden sjönz Petroni, som han vanliatvis brukade, sittande på en hög pall, de melankoliska tonerne af Guzla, en gammal folk-ballad om de Sersiska bjeltebragderne. tizt uppesogs dörren och en hoavext mun, insvept i en pels samt med en bredskygaig halt på det stolta bufvudet, hvilkens nedvekta bord nästan bortskymde ansigfet, visade sis på tröskeln. Innan han Ofverstex den Irssnade hen, och noga kastade en blick till höger och venster ul igenom dörren, kvarefter han, öfvertycad det kan icke förf ljdes, inträdde, tillslot den, lutade siv med rysgcen mot dörren och qvarstod på samma stäl le, med en dragen dolk i ena handen och den andra, hvilande på en af de små ryitarpistoler, hvilka voro instuckna i ans breda läderbälte. — Fader, vålsiana mig; moder bed för mia hos min skyddspafren, aen helica Georves.om skydd under min landsflygt sade mannen nästan glädtigt. — Ol (Ccorges! du vilda Poike! hvad ån ciort? ulro hände de darrhar hade den aldrige aubben, sträcmede armarne mot sonen. — Jag har dödat en Turk fader! svarade denne i en fast och beslutsam ton. — OL barn! olycksbarn! utropade modren utom sig småria, ihopknäppande händerne: