Petrakte vi den inhemska bandelns nurarande standpunkt, så visar sig följande förhållanden. Grossören och Fabrikanten utborga sina varor: till Minutören på rakning med lang hredit, sällan eller alldrig under sex men oita pa 42 till 46 månader. När betalninastiden kommer, så få de likväl oftast nöja sig med att da erhålla hälften eller två tredjedelar af sin sordran, och resten på behaslig tid. Men hvaraf kommer då detta monquemans? jo deraf att Minutören af sina kunder år utsatt för detsamma. Börjande sin bana, alliraottast utan enet kapital, nödgas denne, såvida han vill sälja, genast tåfa med de äldre uti utborgning. Redan på andra året börjar han dock sä erfara de menliaa verkningarna häref, och på det tredje kar ban oftast hunnit den punkt, ait han icke Hngre förmår äfven drägligt tillfredsställa sina borgenirer: Cession blir då följden. Man såyller honom sedan för osfärsiatiz, oordenslioch slosaklig, utan att betänka att sjelfPya nodvåndigheten gjort honom härtill, atminstone lill de tvenne första. Men hvari, srigareman, ligger då denna nödvändighet? vi svara utan tvekan — till hufsudsakliz del i det Iagstadsande, som lemnar handlandes bok vilsord — detta privilezium, som var ämnadt att alstra en helt annan följd; men liksom alla sidana slutligen tryckande och förstörande aterfallit på innehakarne sjelfva. Och allmänheten sedan, minne dont: lhastadgande hos den har vållat sparsamhe:, redlighet och flartlirifin eller deras raka motsats? fråga blott. Lvaret må man lemna sjelf. Men ett bedröfligt faktum kunna vi för sakens viet ej underlala att omnämna. Det bar nu sått så knut, att äfsen den förmögne och pennincar ävande bonden icke gerna handlar hontant af det roliga skälet att sådant kunde tagas för ett tyst erhännande att ban icke för sina oOmstindisheters skull vågade begära kredit. Så längt har det verkligen kommit med vor Svenska allmoge, att det for densamma blilvil en ambilionssak, lika mycket som en elak vana, att handla på kredit. om denna ambition äfven hade chl sig till betalningen, så hode foba varit al: : men huru härmed tillaar vet man nog. utan att vi behölva upprepa det. Just detta lacstadsande med sina loljder är ocksa orsaken derlill att inrikes veslar iche velat komma i gng, så högst önskvärdt detta än hade varit för krediten i allmänhet och el: men si som vi önsha den tnincen, maste de likväl på lt eller annat sätt söras nödvändiga. För detta öndam els vinnande bör omnämnde lagstadgande, sasom öferiiodist och skadliat, elter var öfverlyzelse, försvinna, eller åtmänstone stadgas: att fordran enlist rökning icke må vara betalningssilhl utan s ida den är förd i motbok, som lnarje ar als!u IWarefter den blisver lika farbindande som shuldsedel, eller ock att råkningen i ej bör få utfärdas på alltför liten summa, t. ex. icke under 40 Rdr. penninzecirkulationen skulle börigenom otroligt befordras sedan de reformer vid vert penningeväsende, som vi förordat, förut skett, hyarigenom tillräckliga penningetillgan gar komma att finnas i rörelsen. — Allmänna meningen börjar ock blifva mer och mer ense derom, att de v kallade Tysta förmönsratterna böra försvinna, såsom alltfor mycket i strid med den öppenhet, entllea och retilighet, Imarpå ett lands kredillagar böra hvila, för att vänja allmönketen vid samma dyader och ötrygga krediten, hvilken vid nuvarande förhillanden omåjliet kan annat vara än tecksam och vacklande. — För de ompndligas saherhiet bor på annat sätt 8rjas. vid soda kreditlzgar och ett ordnadt penningei le kunna och böra LIs5I.. mingslagarne vara . och framförallt deras verkställivhet snabb och ofelbar, så all en sordringsmzare alldrig må a bliva utsatt tör de oååndlliga e ikaner, ir och ti : hvarmed det nu är så iilde ren att pröfva hans talamod och i det Ungsta undandraga sig sina pligters uppfyllande. — Mi förorda derfore icke n got missaf bysättninastvinget, hvilket vi tro alltid bor bunna motas genom cession, då den sker hirli-: omen en revision al var konkurslag är da nådvamtiE-. s: alt dess SES DON me! ser blifva inindre illusoriska, än hvad de nu äro, samt der emse ntzärder r en rie utredning saresklrinas. — I bpanmark t. ex. är det något bhogst ovanliat, att äfven den storsta konkursutredninz varar ner än sÅ 2 ar. Ett ondt, hvaraf bela svenska samhöllskroppen lider, återiinna vi äfven ban leln isynn Öreslazna handi accepterad. Alven tro vi att skuldsedel En interqvåll var lamiljen samlad uti en stor, lir sel i stusan: qvinnorne sutto spin