så numera funnit att det elkes ell ofelbart ; sätt att söra den inhemska rörelsen oberoende af guld och sillverquantiteten i ett land derigenom nemliden, ait man erundar dess hufxudksal liLa rårelsekapital på eredit, På garantien al den allmi 3zänna pre due tionen I stället för den befintliga ottast obetydlisa gubå och sillverquantiteten. bet är just den stora utvecklingen ar detta system, som Imelaprd har att lacka för den oerbherda tillvexlten I sin inre 10relse och sin rikedom, ha ilhenm senare för ingen del, som monaen tianshe tror, ären hiusJudsalliå följd af dess utländska handel, ehuru vjasträekf den än må vara, och i sjeifva verket ir. Man behösver, för att finna detta, blott besinna at: Engla nds ull! nhelsha handel med såkerhet i wärde endast up till 1)5 af dess inländska. När dersore, såson man antager, 5veriges inldnd-la handel endast uppgår till 3 gånger den utlindska ; så bevisar sådant ostridigt, alt värt land ännu stir på en mycket lag slandpunkt al industriel förkofran. Landets rinan befolkning, glest kringspriad på en vidsträckt ypta, svåra communicationer och en trög natur, orsakad af ett kallt klimat, äro naturliga binder för en lilligare inhemsk handel och röreise: men sadane liaga lika mycket ull blåescder och vanor, dem Svensken vidhaller lanere än nagot annat folk : dryga och ojemni sördelade skatter och onera samt felaktiga styrelsezrundsatser i Slatsckonomien. be naturliga hindren minskas deck med hvarje dag, populationen tillvexer under en längrarie ned, lundets skilda delar nårmas på sätt och vis genom luttade communicationer och den egna fördelen börjar till och med sa buct på trögheten i lyanet. Nanne icke det då är på tiden att äfven tänka på undanrediandet af de sjelfskapalle hindren? Detta är hvad som intill denna dag blisvit alltför mycket försummadt. Våra flesta hRecenter haba, for egna fördelar och en falsk ara. i stället lagat byende under Svenskarnes urgamla stridslust, bVarsere ochsa, efter sekler ulk:mimpade i blod och tarar, så mycket sarshråchlizare, onalurlicare, som de bittraste strider blifvit kämpade mellan breder af samma stam, den Skandlinavisha halsan nu stir sattizare på söner och medel att lifnära dem, än för ett artusen sedan. var nuvarande älskade konuna har dock klart insett det ovilkorliga behoivet för landet af en stadgad fred, hvars frukter vi också i det ymnienste matt redan skulle skördat, om allt blivit gjordt, som bort och kunnat vöras för lanilets inre sarkofran. Till en del här Regerinaen skulden derför att så icke sketlt; men till stor del också icke, Formerna bota att förstelna hela Svensla Statskroppen och det är icke möjligt att inom deras dammar alltid röra sig med en heholliz fribet för att kunna uträtta ngot sammanhängande helt. Sliljaktisa Intressen ropa på att hvar för sig blifva tillfredsställda, och det är icke lätt för den upphöjde och luant beräknande Stalsmannen, att alltid göra sig daf för de samma: äfven om han insave att de icke alltid ofverensstämde med Statens sanna intressen; hyarföre de också, om icke förhindra, lihväl alltid fördröja förböttringarnes införande, och hvad som önda värre är, när dessa slutligen cenomdrifvas, ofta lyckas att paralvysera deras bästa verkningar. Om vi komma ofverens om, att freden ar första vilkoret för ett lands sramstes i odlina och välstind, så påstå ai att srihet i inkemsk handel och näringar är det andra. vi mena dock med denna önskvärda sriket icke en sådan utan tillsyn och vard: men utan onodliga, förlamande inskränknin ar och ett opassande sarmyndershkap: en frihet som inskrankes endast der den skulle stå i strid med Statens ändamål; men icke der den genam ädel tadlan bör utgöra sjelfva håssftängen för allmänt och enshildt vålstand. Utt ändamelsenliat ordnande at vår Handelsoch Närinestaustiftning hör just till de stora frågorna för danen. Åan far insett att de miste uppstållas på en annan hasis än den gamla. Det galler nu blott att vid sjellva afvörandet icke lata sig confunderas afskriket sran ett och annat sitt eget bösta missförStende intresse, som ännu sw isen ilsran en sörgangen tid. Al erfarenhet vittnar ju att den, hvilken i det enskilda Hhet eviat hebandlas som ett barn, han blir och e-iet ett barn. Det är endast genom barneis vinjande vid anlitandet af egna krafter som det sintligen blir en man för sig. En klok och omtänksam far lemnar icke derföre den uppväxande sonen heit och hållet på egen hand utan saljer honom med sitt fadersöga och s ker blott i tid fatt rätta j a Ä NDNDN — — — — —— — — Å . oA KP.