kellgren sagt, att en lärd man lättare förlåter den tillvitelsen att hafva ejort en falsk sedel, än att hafva brukat en falsk elosa; och saken är ganska naturlig, ty menniskan kan tila myeket, men icke allejet. ått imedlertia de kitstiaa invehtiverne mot norrmännens smak och konstsinne och bildning upphört langt före detta, och alt svenskarne insett, det de voro obefovade, det veta norskhets-ifrarne icke, vilja åtminstone icke erkänna att de veta det. All svenska nationen numera icke har unåeot ondt öga til de norska institutionerna, det maste de ifrizast ifrarne dock erkänna; och detta är redan ett steg framål, i fråga om en sann förening. IäÄngt han man dock icke säga sig derutinnan hafva kommit, förr än folket får verklig aktning och vänskap för oss; ty det är visst bra, att publicister tala artigt om aktning och dylikt: men söga betyder det, så länge de icke kunna försäkra oss, alt en svensk, som kommer till Norrige, blir med öppenhet och välvilja emottagen af solket, åtminstone lika mycket som en resande af någon annan nation. ij Men — detta ämne är obehagligt, och vi vele lemna det. En annan sak har förundrat oss i denna tvist mellan Freja och Nordlyset: Freja är fortårnad öfver den framlysande liknöjdheten för skandinaviska interessen och skandinaviska sympathier — eller grättare antipatbier — och sräzar, om då norrmännen ingen ting frukta från det hall, der de öfrige skandinaverne se sin buse, och om norrmännen tro sig om att ensamme försvara siz. efter som de sätta siz öfver det närmare samband, uvari danskar och svenskar se sin enda säkerhet. Färebraclserna mot NordIyset innefatta ju, att Freja ändock tror tillvaron af faror; men nyss afsp isade hon mycket spolskt dem, sonr anse Sverice vara otryggt, sedan dess arshende vusit till så ofvervägande naåt i Å?uropa. Vi första icke, huru detta han sta lillsamman, eller hvilkendera eången Freja uttalade sin I verkliga bjertans mening. Den der tryeghelen, hon den ena gangen liter påskina, skall dels hvila, Cuberars, på Svenskarnes egen tapperhet; dels på ofriga Europas veto mot vart uppolukande. Bada delarne äro visserligen förträffliga; men det är fara värdt, att de icke försla, när det gäller. MUminstene tycks historien vilja antyda något dylikt: ty när halva Svensharne utvecklat en större tapperbet än under 48087 och följden blef dock förlust af en bland rikets bästa delar, eller jemt af så mycket, som då lust sörefans alt sjuka. Ett folks tapperhet är en onyttiv vara, då håg eller förmaga att leda den till resultater saknas. IIVad Eurapas veto angår, så kan man just få ondt att höra någon vilja bygga derpå. Hvad vist i Europas vagskål har vål Sverige i jemnförelse t. ex. med Turkiet och Pohlen? Och likväl satt Europa med armarne i körs och sag det förra sorlamas 4828, det sednare tillintetgöras 48513; Icke ett finger rörde si till sorsrar för dem: Ver än löjligt, ända till sanighet cränsande löjligt är det der profeterandet, alt vi äro trygga, emedan det öfriga Europa, de stora magterne icke kunna tillåta vår undergång. De tllata sannerlicen all ting, utom då det gäller uppkomst af någon smula solksfrihet. be hata de Hiberala ideerna till den erad, alt de gerna se hela sin race, hela curopeiskhelen vå under, ja sig sjellva begrafvas i eruset. blott dessa iderr tillika nedtrampas, lihasom brofessar II. satt med leende mine och sag sitt hus brinna och sade: si fir jag då en stng hämnd på de förb. vågelåssen! Jjellva Juli-hHTonen och andra, som just uppstigit på bemelde idcers skuldror, instämma med gladelig rest. ) I I I I Vi hafva i en temegaende ining nämt an Skon. Irr. som upptogs i Vargönala. befanns borrad i bogen. Rätia förbi Handet. är att fartyget betinn. verrade på IAYÄY)YÄn: lar NES 4641.