Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 september 1843, sida 1

tillkänna i Goethes uppfattning af sållskapslilvet, ej mer för oss han äga den betydelse, som den äcer vid sidan al detta tidekvarls bhilisteri. Dervid våckes alltid var beundran af den unge Apollozunstlingen Wolsganas seger öfver den gamla Philistria, sasom Tieck kallat det i en allegorisk Novell, som man finner i hans Förord till Lenzaus shrister, och i hvilken romantiska skolans förhallande till Goethe blifvit framställdt på det ålskvärdaste sätt. I denna riktning hade redan före Goethe niera författare fördelaktiet verkat för en friare bildning inom Nationen; och bland dessa böra isynnerhet Wieland och Thämmel anföras. En engelsk khritikus har nyligen gjort Tyska Litteraturn den förebraelse, att ej en hE are verldston deri uppenbarar sig, att den tysta författaren cj är ungon man af verld, och alt man af deras produktioner kan se, huru de, sjerran från allt offentlist lis, blifvit stora under tryckande huslisa sorhållanelen. Uäkväl har Tyska Litltera urn redan tidigt fårsattare alt uppvisa. hvilka torde pakalla en inskränkning i nämde sorebr else, sa mycken sanning den äfven eljest kan innehålla. Kanhända hafva Engelsmännen sjelfva, trots deras mera storartade och fria nationalförballanden, ingen enda bland sina författare att sramhalla mot oss, som i sina skildringar utvecklat s i myck en fin verldston, så mycken araciös rörlighet, så mycken af blixtrande qvickhet förädlad förnämhet och smakfullt lesnadssätt som t. ex. Thämmel. Thöämmel är i sjelsva verket den första tyska författare, ur hvilkens verk en sann verldston talar till oss, sådan som man före honom ännu ej hört i tyskt samtalsspråk eller i tysk skrift, och som först senare, i Goethes Romaner, sökte utbilda sig till en ännu mera konstenlig form a! tyska umgängeslifvet. Snillrik hosman, skarpsinnig verldsman, bildad medelst månasaldiga resor i synnerhet i hrankrike, utrustad med ej vanliga kunskaper, samt medförande ett alltid öppet sinne, en glad humor och anjutninasbegär till allt skönt, som samtiden srambrinzar, — betraktar Thömmel Hive ur oinskränkfa och utvidgade synpunkte salana de ej i hans tids och hans omsifnin :s lankesält hunde söresinnas sasom rådande; och det kan i detta afseende anföras som nigot anmärkninasvärdt. att Thämmels Wilhelmine, som pa eu så ålskvärdt sätt begabbar allt pedantei, icdan utkom år 4764, da pedanteriet i Tyskland kanske just natt sin höjdpunkt. Men eti märkvärdigt faktum i tyska bildningens historia är, att de ärbare Tyskarna fran sexlio-, sjuttiooch åltiotalen af förra ärhundradet omfattade som sin älsklingslektyr, Thämmels älvensom Vielands af öfverdid och låttsärdighe öfverllodande skrifter. Wielands och Thämmels fria skämt begynte något skaka på våra seders från ålder häfdeunna pedanteri och smaborgerlighet, samt gaf at Tyska nationens stela, gammalförstandiga karakter en raskare, lättare, ungdomligare blodscirkulation. Med en Ärekisz lletäras ilpktiza grace rykte de den vise sköysken i skägget och under skratt och löje för kunnade de den lära, att skägget ej gör Phi Iesophen. be voro de första, som för lionom predikade lefnadsnjutningens philosophii, ocl