tet af Romanen i beröring med förnämt sällskap, som liksom höjer honom ur hans borgerliga krets upp till sig, såsom en utkorad och i deras ögon behaglig person, emedan här allena den. sanna sällskapsbildningen är att finna. Ja, i det han får Natalia, blir Wilhelm Meister ju införlifvad med sjelfva den adliga familjen. Härvid påminner oss Författaren tillika, huru samma förhållanden inträffat i hans egen lesnad, och hvem tänker ej dervid på skaldens upphöjelse ilan borgaren Goethe i den fria Riksstaden Franksurt, af den borgmästerliga familjen, till den adlade Goethe vid Weimarska bofvet, hvarom vi med så mycket nöje läsa i hans Autobiografie? Ett dylikt afsöndrande mellan Borgare och Adel bar numera blott ett historiskt intresse för vårt århundrade, som i så hög grad skiljer sig från det förra, i det detta blifvit till anden mycket friare och mindre formelt: och i detta afseende sramstär Wilhelm Meister uteslutande såsom det adertonde århundradets Roman. Ålven derigenom, att vid slutet dessa begze olika sarhallanden öfverga till ett, och att det blir möjligt för den ideella talangen alt behålla segern öfver de skrankor, det borgerliga samfundet salt deremot, — redan deringeom förråder denna produkt de sista revolutionära aren af detta ärhundrade. (Forts.) H33 3: —