Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 september 1843, sida 2

Styckegods. Tråäåstetal till min enka. (EFTER SAPIIIR.) Ändtligen, min älskade! lefver jag åter upp ty jag är död och har funnit himmelen, song du lofvade mig på vår förlofningsdag. Mi sista vilja känner du, den var, att blifva di man; ty sedan dess har jag icke haft någo vilja mer: och vill du hafva ett Testament så hänvisar jag dig till det Gamla, der d heter: mannen skall vara qvinnans herre. Då du gick efter min likbår, syntes du mi älskansvärdare än någonsin; ty det var först gängen som du fogade dig efter mig: doc du har gjort allt för att göra döden för mi lätt; och genom dig lärde jag att tillsluta ög nen. Var jag icke så helt och hället ditt li alt milt lif var intet lif? Se, min i döden å skade! blott en fort tid var mig förunnad a vistas vid din sida, och äfven derföre tacka jag den Evize. Genom digz lärde jag rätt tå ka på himlen och afgrunden, och då jag n nedstiger i de dödas rike, har jag blott e önskan, den att du alldrig måtte upphinna mi der. Man och hustru skola vara en krop och en själ, så voro älven vi, ty jag va egentligen intet, du deremot allt. För dig ha jag ochså uppoffrat allt-mina sinnen och kän slor. — För musiken kunde jag icke mer ha va något sinne: ty du kom mig att glö ma all harmoni: icke heller för jagten: t du gjorde mig skygg som en hjort för mine gen skugga; och ännu mindre för Skaldekor sten; ty jag fruktade att blifva odödlia. 5 länge jag lesde, lefde jag för dia och var dö for mig sjelf; men nu är förhållandet tvärtom också känner jag miz obeskrisligen lättad; ty n ligeer blott en liten kulle öfver mill bröst, fö ut tryckte en ceninerstyngd detsamma. Ack mi älskade Enka! öfverlemna dig icke förmycket å smärtan öfver mitt eviga lugn. Fatta mod såsom jag i lifvet sett dig ega! Enkestånd är, på heder, icke det sämsta stånd; en Dam al sådant ständ behösver ofta, hvad du eger, oböjlig ståndaklighet, för att icke råka i ett tillstånd, som under andra omständigheter kal! las ett välsignadt. Ack, gråt icke! — detär j ingen, som ser det, och för mig bar du aldri generat eller förställt dig. Nu, då du för för sla gången oafbrutet hör mig, lät säga dig all de tröstegrunder, som en ung och kansloful Enka kan hemta af en i grafven älskad ma ke. I fyra år har du genom rastlösa förströ elser förkortat lifvet för mig. Du hade blot ögon för mina steg, blott öron för att uppfån ga det minsta ljud från mina lippar. Mot an dra visade du ett eladt ansigte, blott mot mi ett mulet, på det jag skulle dela din känslö sullbet. For hela verlden öppnade du ditt hjer ta, men för mig, din lycklise man, oppnad du din mun. Och jag otacksamme, hur ha jag vedergällt dig det? Har jag icke beständig med mitt lif och min tillvarelse gjort dig den största förargelse? Ja, till och med nu för skräcker jag dig med dessa ord ur grafven, liksom jag voro en skendod, eller som jag ville hafva sista ordet. Stilla dina tärar! den svarta drägten gör dig så täck, att du snart finner en annan tröstare. Uvarfore såg du så ängsligt på milt lik, om jag åter skulle andas? hyarforel väntade du med sådan otålighet dödgräfvaren? säkert af ömhet, att befordra mig snart till lugnet. Öfverlemna dig icke åt tröstlöshet, utan påminn dig den dag, då du förlorade din lille mops; då gret du ännu hjertligare och jemrade dig; men efter tjugesyra timmar valde du dig en annan, och den snälle mopsen var —