Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 september 1843, sida 2

—— —— —— — sten, så stor som ett berg, uppe i månen, der det är ganska kallt ! Detta uppträde hade en besynnerlig verkan på mig. Ensam af mitt slägte, uti denna fuktiga och svarta hala, omgilven af negrer, liknande onda andar, ömsom sväfvande vid branten af denna oändliga afzgrund, ömsom hotad af den rysliga dvergen, denna vanskapliga trollkarl, hvars brokiga drägt och spetsiga mössa knappt syntes i denna skymning, och skyddad af den store svarte, som visade sig på det enda ställe, hvarifrån man kunde se bimlen: jag tyckte mig vara vid helvetets port och afbida min själs salighet eller fördömelse, samt vara viltne till en envis strid mellan min gode och onde genius. De svarta syntes förkrossade af hexmästarens förbannelser. Han ville begagna sig af deras villradighet, och utropade: Jas vill, att den hvite skall dö. Ni skolen lyda: han skall dö! — Bug-Jargal svarade gravitetiskt: fHan skall lefva! Jag är Bug-Jargal. Min fader var konung i landet Kakongo: han utöfvade den strängaste rättvisa. — Negrerne hade åter nedfallit till jorden. Chefen fortfor: Bröder, säg Biassou, att han ej skall uppsätta den svarta fanan på bergen, hvarigenom de hvita skola underrättas om den sangnes död; ty denne fånge har räddat Jug-Jargals lif, och Bug-Jargal vill att han skall lesva. — De uppstego. Bug-Jargal kastade sin svarta plym midt ibland dem. Chefen för detachementet lade armarne i kors öfver bröstet, och upptog plymen med vördnad, sedan gingo de ut, utan att uttala ett enda ord. Hexmästaren försvann med dem uti den underjordiska hålans mörka ingång. (Fortsättes).