Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 september 1843, sida 1

— —————— —— nen jag vill blott säga div. att sedan jag uppäckt din hustrus tillilyktsori, jag i dag öfvertaat hbiassou att lita prunda skogen: det skall ust nu börja. S ledes ar din samilj utrotad: lin farbror genom jern, du genom vatten , och lin Marie genom eld! — Usling! Niding! utropade jag: och ejorde en rörelse för att störta mot honom. Ilan vände sig mot slafvarne: -SHynd:! bind honom! han paskyndar sin död. Då böriade negrerne helt tysta binda mig med tår, som de mediört. Ilastigt tror jag mig höra ett anässet skällande: jag ansåg detta blott som en villa, förorsakad af vattensallets sorl. Negrerne fullbordade att binda mig, och förde mig helt nära den afgrund, som skulle uppsluka mig. Dvergen lade armarne i kors, och betraktade mia med en triumferande glådje. Jag upplyfte ögonen mot bergstemningen, för att undvika hans förhatliga blick, och ännu en gång skåda himlen. Nu hördes ett skarpare och tydligare skällande. Racks-) ofantliga hulvud visade sig i öppningen. Jag darrade. Dvergen ropade: Framall De svarta, som ej märkt skällandet, tillredde sig att störta mig midt uti asgrunden. Kamrater! skrek en dundrande rost. Ålla vände sig om. bet var Bus-largal. Ilan stod vid brädden af remningen; en svart plym sladdrade på hans hulvud. kamrater, ropade han, stanna! De svaria sello på knä. Ilan lortfor: Jag är Bus-Jaraal. De vilda lutade sina pannor mot jorden, i det de utstötte ljud, hvars mening var svar ait uttyda. Los sangen, ropade chefen. Hår tycktes dvergen uppvakna ur ) Auverneys hund, som hade följt Bug-Jargal.