Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 september 1843, sida 1

Vilddjur ! utropade jag, du bedrager dige, du påminner ännu om husnarren, genom dina grymma ansietsdrag, och ditt härda hjerta. — fala ej om fulbet! asbröt llabibra. lanh på din sarbroders erymhet. — Usling!, återlog jag uppretad, om han var grym, var just du orsaken dertill! Du beklagar de olyckliaa slafvarnes öde; men hvarföre använde du ej det inflytande du hade på din herre till deras sardel? IIVarlore har du aldrig försökt beveka honom till godhet mot dem? — Jaz skulle varit mycket ledsen derösver! Jag, hindra en hvit alt begå en grymhet! nej! nej! Jag olverlalade honom att fördubbla sitt elaka uppförande mot slafvarne, för att kunna påskynda upprorets timma, på det att ett utomordentliet förtryck måtte medföra hämnden! ba jag tycktes skada mina medbröder, gagnade jag dem jus!!Ä Jag stod förvirrad öfver ett så djupt uttänkt hat. Nå väll fortfor dvergen, tycker du all jag vetat uttänka och verkställa? hvad säger du lom natren Habibrah? Hvad säger du om din farbroder, den dåren?? — fullborda, hvad du så väl börjat?, svarade jag honom. Doda mig, men skynda dig! i Han började spatsera fram och tillbaka på plattformen , gnidande sina hånder. Men om det ej behagar wig alt skynda? om jag vill njuta af min förnöjelse och dina qval? Ser du, Biassou skulle äfven dela sista plundringens byte med mig. bå jag såg dig vara sangen uti de svartas läger, begärde jag endast ditt lif. Han beviljade mig det gerna; nu tillhör det mig! och jag roar mig dermed. Du skall snart följa detta vattenfall ned uti dess afgrund; var lugn,