Nå väl! Leopold d Auverney, då jag nämner ditt namn, påminner du dig då milt? frågade hexmåstaren. Nej, svarade jag, förundrad all höra mig nämnas vid namn af denna man, och sökte att samla mina minnen från fordna dagar. Dessa tvenne namn vore ej förenade mer än på husnarrens brost. Men han är död, den stackars dvergen, och dessutom var han oss tillgifven. Du kan icke vara IHabibruh! — Just han! utropade han med en förskräckande röst; och i det han aftog mössan, upplyfte han slöjan. Dvergens vanställda ansigte visade sig för mina ögon; men dess fordom så glada ut. seende hade nu förändrats till ett hotande oc! olycksbådande uttryck. Store Gud! utropade jag, återkomma då alla de döda? Det är Ha. bibrah, min sarbroders husnarr! Dvergen lade banden på dolken, och sade doft: Hans hus narr .... och hans mördare! .... Jag steg tillbaka af fasa. Hans mördare! Niding, äl det då så, du belönat hans godhet? — Han al bröt mig: Hans godhet! säg hans skyms! — Huru! utropade jag, det är då du, som dö dat honom, usling! — Ja, jag! svarade bar med eftertryck. Jag störtade knifven så hastig uti hans hjerta, att han knappt sick tid att upp vakna, för att åter för alltid insomna. Han ro pade då svagt: om till mig, klabibrah! .. Jag var hos honom. (Fortsättes). ——k —0 — En QUAväkare, som af någon anledning va