Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 september 1843, sida 1

denna naturliga båg Negrerne gingo åt venIster, på en ojemn , hvilken tycktes vara utskuren af en längesedan fortorkad ström. Ett hvall visade sig, till hölften deldt af törnen och andra vilda vester, som funnos der. Samma dosva ljud, som vid bågen, hördes äfven här under hvalfvet. De svarta släpade mig dit. I samma ögonhlick jag inträdde i detta underjordiska hvalf, sade hexmästaren till mig med en främmande röst: Hör på, hvad jag har att säga dia: Biolt en af oss skall återvända från detta hvalf. Jag bevärdigade honom intet svar. vi ginzo allt lånare i mörkre. Bhullret blef alt starkare och starkare; vi hörde icke mer våra egna sleg. Jag förmodade, ait det förorsakades af ett vattenfall; jag bedrog mig ei. Efter ait hafva gålt en tio minuter, anlände vi till en slags inre plattform, bildad af naturen midt uti berget. Hälften af denna plattsorm esfversköljdes af en ström, som med ett sorsärligt dän nedstörtade utur bergets ådror. Olver denna underjordiska sal bildade hvalfvet len döme, prydd med gulaktig murgröna. bess midt var försedd med en bred remning, hvarigenom dagsljuset inträngde, och hvars kant var omgilven af aröna buskar, hvilka i detta ögonblick sorgylldes af solens stralar. Längre bort i halan nedstörtade strömmen med ett fasansfullt sorl uti en cåndlig afgrund. Vid detta rysliaa ställe stannade de svarta, och jag sag, alt här måste jag dö. Men här, vid brädden af denna afgrund, dit jag, på visst sätt, frivilligt nedstörtade mig, framställde sig