Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 september 1843, sida 1

hvari det menskliga lifvet ger sig tillvaro, nämligen staten, kyrkan och samhället, samt förkunnar dem en oförsonlig strid. Likväl år det om jligt att upphäfva dessa former, utan att en ny såttes i deras ställe; ändamäålslöshetens lag som är kommunismens grundsats, måste derför äfven vända sig mot denna nya form, just emedan den har ett ändamal. Dte oupphorliga förnekandet blir det enda beståndande, och den bestar uti en eviz tillintetzörelse af silt eget verk. Men är delta just eget för kommunismen? Är det ej också det ensidiga solkväldets väsende, för hvilket hvarje statsform är en skranka, hvaremot man måste strida? Delta är likvål ej så, t. o. m. den ifrizaste demokrat har en bestämd slalsform, en bestämd utveckling af det ossenlliga lifvet, hvarefter han sträfvar, och som han blott kan återfinna i den gifna verklizheten, men i nans fordran ligaer ej mindre begreppet om ordning, än om friheten, medan kommunismen alldeles inte har något bestämdt mål, blott är den resultatlösa neuntionen. såsom sådan. ben är egentligen endast den theoretissa aterspeglinarn ar det fifstillstånd, hvari dess anhängare befinna siz, den abstrakta, af inga objektiva lilsbestämmelser genomtränzada personligheten (denna klass står ju helt och hallet utanför , saväl det politiska som borgerliga lifvet), utspunnen lill en statsprincip, som är en uppenhar motsägelse, och i verkligheten blott kan visa sig, såsom ådelåggelse, tillintetgorelse. Kommunismen kan blott ufvervinnas genom en grundlig solkuppfostran, hvarizenom en viss bildning och sedlishet jemväl kan sh rötter i samhällets lägsta, olycklizaste klasser. kommunismen är således att anse, såsom elt politiskt, likasom läseriet, i sin vanliga bemärkelse, såsom ett reli ziöst svärmeri, och bezge delarne fördrifvas, likt andra spöken, bäst genom betraktandet med ett sundt sörstand. Då vi hafva sact, att kommunismen är den resnltatlösa negatienen, så tyckes detta att stå i strid dermed, att den likväl gör den ganska bestämda fordran på en ställning i lifvet för alla, medelst en ny fördelning af förmögenheten ; men dervid bör man just påminna sig, att denna likbet är en omöjlighet, alt den alltjemt försvinner, när man tror sig vara närmast alt fatta den; det är nämligen otänkbart, alt ett samhälle, som ju dock blott kan bestå genom verksamhet i särskilda kallelser af dess enskilda medlemmar, ej också skulle innefatta nödvändigheten af en särskild ställning i lilvet för dem, till hvilka dess verksamhets särskilda grenar äro fördelade. Di således kommunismen, genom denna resultatslöshet, skiljer sig från demokratien, så framträder denna skilnad ocksa mycket bestämdt deri (som redan följer af det föreaåenle), att för densamma är det materiella goda, illlrellslellandet af den enskilles förnödenheter, hufvudsaken, hsartll staten blott ör att betrakta, såsom ett medel, medan demokraten ständigt anser staten, såsom hegsta och sjelsständigaste mal. Oaktadt denna eråänslaåsa afviahet har kommunismen dock en viss nadvändighet, i det det bestämda momentet i jemlihhets-erundsalsen, som den representerar, senom att omedelbart tillämpas på den szifna verkligheten, pr det mest shende, för det sunda förnuftet mest tydliga sätt,