då han hö rde Lady Esdailes angest, gret han som elt barn och kastade sis på Ina sor henhe, ulan alt i sitt qval kunna srambringa ett ord. lady Esdaile såg på honom; ty hon trodde i början, att denne kunde vara hennes son; men mannens ålder motsade strax denna sotmodan. Hvad är det, Soames? frågade kapten. Stilla Sir ! och vändande sig till löjtnanten, tillade han: yar god och för honom bort och blif hos honom tills jag kallar er. Officern lydde. Och nu Amelia, eller Lady Esdaile, är jag beredd att säga er, alt jag har all anledning all tro, all det var er son. Lelver han, William? blef han räddad ?? ropade Ladyin utom sig. Ack, öfver ett sörtvisfladt modershj mig allt ! Jag skall det Mylady, Jag vill det, svarade kaptenen rörd ; men för allas vår skuld vill jag berätta i ordning, lugna er, Amelia! dyraste Amelia, lugna er! jag skall icke dölja något för er. De begge männens sam tal lat befara, all de åsyftade ett mord: likvål begålvo de sig från grottan och qvarlemnade barnet. Jag smög mig fram, fann stället, der gossen läg bunden, och det lyckades s mis, alt med honom obemärkt komma undan. I början ämnade jag, att återföra honom till Bellevue, för alt bevisa er, alt er lycka ännu ständigt var föremålet for min omsorg; men en demon ingaf mig hämdelust, nan liksom hviskade till mig: man har en gång föraktat dig: vill du nu åter träda för henne och hämdebegäret segrade. Jag vill likväl icke Flåga hvarsörbarma er jerias qval och säg