nin tjenst åt såderneslandet — olsicerarne voro a och ett brinnande outslackligt besär, alt utmärka mig, fyllde mitt bröst, på det ni en zang skulle erfara, alt den man, som ni sörsköt, iche var er alldeles ovärdig. Lady Esdaile ämnade tala, men kaptenen bad: afbryt mig icke Lady och hör mig först till slut, innan ni berömmer eller fördömer mig! — vi kryssade nåson tid utan för Portsmouth, och mina besök i land voro blott korta; men hvarje ögonblick, som jag egde frihet fran min tjenst, tillbringades i grannskapet af Bellevue. En afton, jag ville säga af en händelse, men synbarli-en genom sörsynens skickelse, kom jag till foten af denna klippa, — det var ganska mörkt, och då jag hörde menniskor komma, drog jag mig tillbaka i en liten erotta, i hvars inre jag dolde mig, så att ingen kunde upptäcka mig, om han icke noga genonsohle grottan. Jag hade ofta varit pi detta sbälle och nu, då jag stod der med lillbakahallen andedrägt, hörde jag ett samtal mellan tvenne personer om ett barn, — om en gosse, som en af de talande hade stulit. William — kapten DPavenant, Blakeney, eller hvad ert namn må vara, — för himlens shult plåga mig icke linsre! umropade Lady Esdaile: barnet — gossen — såg, var det min egen, min förlorade son? Det var ingen i rummet, hvilken icke med största uppmärksamhet hade alhört kaptenens berättelse, men ingen var vid slutet deraf meIra uppskakad, än Bob Soames. Han andades djupt och krampaktigt, enuggade hatten emellan händerna och var nära att neddigna. Men