Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 september 1843, sida 1

ar himlen till vittne, att jaz mer tänkt på hennes fördel än min egen — hade hon samvekt, så skulle jag i ett ögonblick, da en råttvis vrede osfvervåldigade mig, visst icke tagit stt ster?. hyaröfver ni nu kan ha orsak att klasa. Genom den afidne baronetens död ärfde jag hans titel — och egendomen testementerade han till sin äkta arssinge — märk väl Sir, ty det är den vigtisaste ehusuln i hela testamentet — ezendomen, säger jag, hade han lestementeral till sin äkta arfvinge; men da damen är skyldiz till tvesifte, så — Lögnare, afskyvärde lösnare! utropade kapten med tordensstämma, i det dörren öppnades, utan att han märkte det. llon är ren som en engel. hon, hvars rykte ni vill nedsvärta med er förviftisa tunga! skurk, sege usling! jag är William Blakeney! Dimsdale for förskräckt tillbaka för kaptens af vrede ligande bliekar, och säkert hade denne sednare i sin förbittring lagt hand på honom, om icke den halföppna dörren hastigt flugit upp och Llady Usdaile, som hört namnet, med ett utrop a sorvaning skyndat emot kaptenen. bet klara skenet från en stor lampa föll på hans ansigte. som churu säradt af tid och mödor, straxt igenkändes; och Ladyn såk till sin dotters ocl den unge lojtnantens förvåning i hans öppna de armar. under utrop: det är han, det ä han, det måste vara William I — Gamla bå jelser och känslor, som ännu icke voro allde deles utslocknade, vaknade åter med förnya häftighet : kaptenen tryckte henne, som hat fordom så varmt älskat, till sitt tappra och man liga bröst och Lady Esdaile, då hon åter häm