Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 augusti 1843, sida 2

lull, den 21 Juli, blitvit underrättad att en adan befallning till dervarande tullkammare anommit. (St. Aft. BL) — Aftonbladet har begynt kalsatra Minerva för tt upkok på hennes gamla lära om grundkatternas och ständiga räntornas bestämmelse ut befria Konungen i Sverige från det tvång, som monarkerne i England och Frankrike äro inderkastade, att lyssna till, hvad folket benofver och önskar. Alt bevisa skamlösheten af lenna lära synes i det hela vara en öfverflölig möda. En regering, som vill tro på sälant, lärer väl icke kunna hjelpas; den är och förblifver ett oting. Om än de ständiga, af berillning oberoende stats-inkomsterne vore tillräckliga till hela statsmachinens gång, så vore regeringen ändock, i fall hon begriper det ringaste af sin kallelse, nödsakad att lyssna till nationen; det materiella tvang, som uppkommer genom en skattevägran, är en så rå hästkur, alt dess användande förutsätter, alt regering och nation redan äro ohjelpligen skilda. Erfarenheten visar imedlertid, att detta förhällande kan inträffa, och att regeringar i många ar hänelat sig fram under ett oafbrutet kif med nationerna; att det säkra teknet härtill är, när de förre ingenting angelägnare hafva än att i alla gatu-hörn predika om sin juridiska rätt att fråga efter ingenting annat än sin egen vishet, d. v. s. sina egna infall och små personliga beräkningar. Vill man veta, om en regering verkligen anser sig lefva och verka för sina undersåter, eller om hon drilves af bi-spekulationer, så behöfver man blott se efter; huruvida hon idkeligen predikar om sina prerogativer, eller om hon tiger dermed, Det är eget med den der juridiska rätten i regerings-ärender! Så långt svensk publicitet går tillbaka, har man hörtautokratiens apostlar predika mot kärlekslösheten deri å undersätarnes sida. Desse, heter det, böra aldrig päyrka sin rätt under en posilif form, utan gå ösverheten till möte med förtroende och kärlek; i annat fall skulle samhället blott blifva en död mekanism, på sin höjd ett bolag, ett revisionsoch kontroll-kontor, m. m. af samma halt. Garantierne skulle icke ligga i positiva lagar 2 D; och positif belogenhet att säga nej, utan i kärlek, idel kärlek, d. v. s. i ett bemödande all se på regeringens ögon, hvad hon önskar, och att genast efterkomma det. Men å andra sidan vill man icke finna nödvändigheten af något dylikt, utan pockar oaslatligen på regeringens lagliga besogenhet att sorbise, hvad solhet önskar; och man pockar ofta derpå af intet annat skäl än för alt icke lita undersåterna glömma tillvaron af denna lagliga befogenhet. Likasom den der Lagmannen, hvilken ansig sig böra ändra elt visst avtal af häradsråtternas beslut, blott för att de icke måtte slömma, att han var en ölverrätt, så tyckes reseringen också anse för sin rätta politik att kasta sig på tvären emot representationens åsigter och önskningar, endast för att allt jemnt hålla henne i friskt minne att ett veto och en allena-styrelse finnes ilag stadgade; hvarjemte förmodligen meningen äfven är, att hon icke ma sorgåta, all hon bör hysa kärlek och sortroende. Örukspatron W. piskade sina drängar duktigt under yttrande: jag skall lära Er, era slynglar, att hålla utaf er beskedlige husbonde ! 4 Och för alt sullkomna härleks-systemet, predikas tillika, att regeringen, om hon vill gripå sig riktigt an, icke behöfver ens se undersuterna i händerna efter penningar, eller, med andra ord, att hon äger taga af den varan, så mycket hon nödtorftligen behöflver, utan att fråga någon derom, och utan att behöfva lyssna till någons öfvertygelse eller önskningar. Man vaggar sig till sömns med dessa förespeglingar och frambringar derigenom det, ty värr så allmänna,, skådespelet af folk och styrelse, som stå mot hvarandra, likaj ett par slagfärdiga bockar, den ene skrikande öfver den andre: Jag äger slå, jag äger slå. Det roligaste är, att den ene, under allt sitt skriande om äger, ondgöres öfver den andres skamlöshet att icke låta sit äger försmälta uti idel kärlek och förtroende. Man vill, att antagonisten skall tro, med pöbelen hos Shakspeare; vi äga visst magt dertill; men vi äga icke magt att utöfva den mabtten. Men — skulle man nästan vara färdig att säsa Minerva och de öfriga predikanterna om regeringens oberoende af bevillning? — ske då Eder som i tron! Må ständerne taga Er på orden och vägra all bevillning! Då regeringen kan umbära folkets vanliga förtroende-bevis, bevillning, så må hon försöka nl Nat 11224 A2 2 — 1 2.. 24