Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 juli 1843, sida 2

OM OVICKHELT. (Fritt ester Tyskan.) Nog vet man, huru man skall bära sig för att bli en Lärd eller Landshöfding, Virt eller Statsråd, Mjelte eller Krigsminister; huru i all verlden skall man pära sig åt att bli ett qvickhufvud? Vi hafva böcker om konsten att umgås menniskor, att förlänga lifvet, att blifva yn och att blifva rik; vi hafva afbandlingar öf konsten att trolla, ja till och med bar hört sägas, öfver konsten att göra guld. väl måste jag tillstå, att jag inte känner något sådant verk, ehuru jag just skulle höfva det framför alla andra lärda afha lingar. Hvarje vetenskap kan läras, ty hvarje vet skap har sitt A-B-C. Men qvickheten har värr! inte något A-B-C. Qvickheten kan ej hämtas hvarken genom stafning eller gen dagsverke, man kan ej tillhyckla, ej tillsmy ej tillnästla, ej tillroffa sig den; — liksom nerva fulländad sramsprang ur Jupiters od liga hufvud, så måste äfven qvickheten full dig framspringa ur en dödligs arma, förgä liga hufvudskål. Okunnigheten kan, om den ej olyckligtvis st les inför en höglärd Prosessors kateder, gifva sig sken af lärdom, dumheten genom förnämt stillatigande sken af klokhet, seghe — om kanonkulorna ej surra altför tätt fö öronen, — sken af tapperhet, elakhet gen heliga miner sken af fromhet, Egoism — om ej genast på stället skall bringa ett offers af menniskokärlek, ja sjelsva fattigdomen kan sig sken af rikedom genom att göra skulder, men qvickhet, en bar den i enighet, att man i kan synas qvick utan att verkligen vara det. Qvickheten triumferar i salongen, på talars len, på det polemiska stridsfältet, ja till med i kärlek; — den som förstår att gen sinnrika infall sätta Damernas skrattmuskler diaphragma i rörelse, den har också uppvä rörelse i deras hjertan. Ve den som inlåter sig i strid mot någ af dessa lyckliga, som vår partiska moder tur förlänat qvickhetens tjusande privilegium han har att kämpa mot osynliga vapen, mot h kas hugg han ej kan parera; han vet ieke, hvå ifrån han får sin öril. i Den qvicke leker bort sitt elände med qvickhet, och kryddar för sig det obetydliga tidsfördrif till det största nöje. Potates sma i hans mund som orrstek, vatten fradgar i ball. strupe som champagne, och allt hvad han vi rör med sin qvickhets trollstaf, förvandlar h till guld. Qvickheten gör den svage till den mäktig den fattige till den rikes, den fula till den v kras like: och om den är förenad med själs st het, gör qvickheten Diogenes jemngod med lexander. Alexander måste hafva satt på sig en n got stolte mine, då han uppmanade den qvi ke Cynikern, medan denne solade sig i vå solens strålar, att utbedja sig af honom en nåd, men Asiens store eröfrare måtte äfven haf studsat något, när ban fick detta evigt mi nesvärda svar: Jag begär ingenting annat Dig, än att Du mäste gå undan och ej bor skymma solen. Huru skulle nu verldens beherrskare med h der komma ifrån denna rebell isin verld? De ta svar var mer än en gordisk knut, och svä det gagnade honom här till intet. — Men lexander hade ej blott krona och spira, un dom, skönhet och rikdom, en oöfvervinlig ph lanx och ett Harem — han ägde äfven qvic het!j— Vore jag ej Alexander, sade han yvil jag vara Diogenes. Också Napoleon lyckades att vis-å-vis F von Staöl improvisera en bekant qvickhet; Qvi heten äger äfven en underbar förmåga att fö jama hvad ingenting annat i verlden kan fö lama, — qvinnotungor. bas, Och den store Fredrik då? När i slaget vi Kollin hvarken trummor och trumpeter ell kommando kunde förmå de preussiska grenad rerna fatt störta sig mot de österrikiska kanoner nas gap hvad gör då Fredrik? Jo, ban ti sin tillflykt till qvickhetens elektriska mak Era rackare ! skrek ban, viljen I då lef evighet? Och rackarena visade genast, a lå de inte ville lefva ett ögonblick längre. Van OATA i. af JAK