trollning, som förbländat henne, sade Fleurel till honom, med en upprörd stämma: — Jag vet ej hvem Ni är, men jag tycke att jag redan känner Er; jag har aldrig föl träffat Er här i verlden, men Jag tycker, att ja redan sett Er minst hundra ganger; Ni har si kerligen aldrig talt med mig, men Jag tycker alt jag skall igenkänna ljudet af Er röst, 5 snart Ni värdigas svara mig; vi äro helt oc hållet främmande för hvarandra, och dock tycke jag, att jag älskar Er, och att jag alltid har äl skat Er! ... Min vän, hvem är Ni då? — En olycklig . . — Jag var säker derpå! — En proskriberad. — Det anade jag! — Någre olacksamme hafva förr folket tick se mig, ropade de: Ned med Aristokraten! ... Och några skurkar sårade mig. — Hvad är Ert namn och Ert stånd? hvilken familj tillhör Ni? Hvarifrån kommer Ni, och hvart ämnar Ni Er? — Jag skall säga Er allt detta i morgon. — Som Ni behagar. . . Farväl då till i morson! Från denna stund är Ni i mitt beskydd, och i min mors, som bor i himmeln! — Fbarväl! .. Jag vet ej heller hvem Ni ir; men vår lillsifvenhet är redan sammal, fast len begynner först i dag. Ni sade nyss, att vi iro helt och hället främmande för hvarandra; nen äfven jag tycker, att jag redan förr har älkat Er, att jag nu älskar Er, och alt jag alltid kall älska Er. — Jag hoppas det! Då Vleurettes skyddsling följande dagen uppådt mig; då