Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 juli 1843, sida 2

på detta sätt utmärkte. Samma rörelse ägde rum på den stenbänk, der Jean Desmasure-: satt bredvid Mathurin Seguin, hvilken da han såg de begge unga systrarno gå förbi, utlropade: — Se der är hon! — llvilken då? srågade Ican. — För fan! Pierrette, som är så vacker ocl förtjusande. — Du talar beständigt om benno. — Det kommer derutaf alt jag älskar hen ne, som en galning: hon har en växt så smidig, en hy så hvit och frisk, skönt blond har, och då hon går eller räcker ut sin so eller hand, för att känna efter det ställe, de: hon belinner sig, är denna band så hvit ocl mjuk, denna fot så liten och söt, att jag ha de lust att fatta uti dem och kyssa dem. Vid denna brinnande förklaring af Mathu rin, började Jean att skratta, hvarlöre Portvak taren, litet stött, inföll: — Du vet inte hvad det vill säga att äl ska, du. — På min ära, om jag ville lyssna till sy sler Nicoles prat, skulle jag ganska snart för stå mig derpå, ty hvar gäng hon händelsevi möter mig, säger hon alltid, att det vore ti för mig alt tänka på giftermål. — Ack! den lilla fulingen, sade Mathurin hon har gjort ganska rätt, då hon sökte in träde uti ett hospital för blinda, för att de knipa sig en man, ty aldrig skulle hon ha såm nägon, som har sina ögon i behåll. — Hon ör således mycket ful?