Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 juli 1843, sida 1

———— — — ——————— — Jaja, svarade Pierrette, emedan den ej har någon början, eller hur, men jag har arbelat så mycket i dag och alla systrarne gå nu och roa sig under almarne på stora gården och jag vill vara hos dem. — Jag ber dig derom, fortfor Nicole, det skall inte dröja länge och du skulle göra mig ett stort nöje. — Men hvem tillhör då denna skjorta? sade Pierrette; den är mycket finare än sjelfva söreslåndar nes. Under det hon talade, sökte hon efter det märke, som plägade finnas å skjortkragen och, sedan hon funnit det, log hon mildt och sade till Nicole: — Den tillhör således honom, jag har igenkänt dessa bokstäfver. — Ja, svarade Nicole, det är det linne, som Jean Desmasures har sått af sin onkel jernhandlaren, och som hela verlden är afundsjuk att se honom grannare och bättre klädd än de andra, lemnar man alltid hans linne till sist, så att han skall tvingas att taga på sig hospilalets grofva skjortor och det gör honom ledsen. — Och du älskar väl honom mycket, återtog Pierrette, efter du vill att jag skall arbeta hela natten, så alt Jean Desmasures inte må bli ledsen. — Du förstår väl, att jag gerna skulle göra det sjelf, ifall det vore tillätet att nyttja ljus sedan dagen är slut. Du är lycklig du, som inte behöfver se. om du älskade honom kunde du arbeta för honom så mycket du ville. Ack! ofta skulle jag hafva önskat att vara som