(7 Ht D, Janmidt 101 KUOHNUUR OCh konungalius, Skandinavien m. fl. samt med lislig enthusiasm skolen for Ur Edenhjelm, hvarvid ne anst ende versar af valda röster blefvo afsjun. na. nn En -n bland Nordens sjellar bodde Ett ho sint folk, en kämpaslägt; Min dess väl berodde, Och s ict drog det oforskräckt. I enfald vist det dref den lära: Alt uypratt stå vid ödets slag, äll lefva fri och dö med ära; Se der de fiia Nordmäns lag. I talets konst så söga öfvad, Ej sirlizt föl.o Nordbons ord ; Men klinsan var dock väl bepröfvad Och tapperheten vida spord. Vid lyckans vexling alltid lika , Hans handslaz gallde som en ed — Alt aldrig ord och löften svika, Se der de sria Nordmäns sed. Men nye män med andra lagar Och anira seder nu här bo. livem vittnar nu om slydda dagar, Om forntils ära, sorntids tro? Blott här och der en bild påminner Om svunna tiders dygd ännu; Men hjertat elåds, hvarhellst det finner En sådan forntidsman, som Du. I krigets skola tidigt tagen, Du brottades med Seklets man; Och dödens fasa spreds i slagen Nir Din Kanon i striden brann; Gross-Beeren, Dennewitz förkunna Den Svens a hampens hjelemod. Sist, eher manga lagrar vunna, Vid Leipzigs portar flöt Ditt blod. Fj lagren blott Din hjessa pryder, Medborgarkronan ock Du bär ; Ett berrli t smycke, som betyder MU lika lucn, som stark Du är. At Kunz och fosterland Du egnat I hri: och ted Din lesnads dar; Och våra värf Du ock bar hågnat — liaf tack för allt, hrad Du oss var. l linsre nu Du bland oss dröjer, Du gar till ro i dalens famn. Var saknad di Ditt vide röjer, Och minnet wrdar ömt Ditt namn. Fer gistfrihetens glada stunder Vi sache sist, med trofast själ. Lef sö i (Stereetnlands lunder Till aldrens sensta qvall! Lesvål!