IDA lyfter kammarherrn bössan för andra e n2en och stöter åter till. holven träffar gubbens blottade tinning, blodiz och sausles sjunker ban under hästens hofvar. Men von Felseck ropar till sniten: Hans Kongl. Höghet är belriad! Hvilken trängsel uti audiens-salen! och hvilken lysande församling! — alla adelsmen och högre embetsmän, som vistades i residenset, hade infunnit sig hår; desslikes Magistralen och stadens förnämste herrar; korporalioner och skrän hade skickat deputerade. — Man lyckönskade hertigen i konstfulla vältalighetsprof till den öfverständna faran och srambar i det. utsoktaste smicker folkets glädje derefver, att olyckan blifvit afvänd ifrån furstens smorda hufvud. pDet är mitt folks glädjer — sade hertigen — som gör det först al värde för miz, all hafva nundgalt en hotande fara. Jag lelver ser mitt folk! När jag tackar Gud för min räddning, är det, för det han latit mig upplefva denna stund, i hvilken edert jubel omeifver mig. — Jag ville gifva er ett nadigt vedermåle af min tillsredsstallelse öfver den undersuliga kärlek I vid detla tillfälle adagalaggen; jag kan dock ej välja något skönare vedermäle af min furstliga tillfredsställelse, än att jag! med min stormäktiga tacksamhet belener den af mina undersstare, som varit lycklig nog att med en kraftfull gerning kunna dobumentera den trogna tillgifvenhet för min person, hvilken J med honom delen; — Min Kammarher