na rådjuret. Nu höres skallet, hornets tone! väcka echoet, jagten är i gäng och går sålu siigt framåt. Men hvad nu? skallet tystnar igen. Iundarna hafva tappat spåren. Jägareskaran rider skogsvägen uppåt. Tyst! Ett enstaka gläfsande höres till vänster om vägen. Hertigen kastar om sin skimmel och sätter öfver det breda diket, all laga den genaste riktningen. li! när skimmeln just gjort sitt lyckliga hoppdkyggar han tillbaka, ty en man framspringer vildt bakom träden, han utstöter ett skrikande läte och griper ester tyglarna. Aj, den skyggande hästen stapplar, han störtar med ryttaren till marken. Mannen springer hastigt fram och fattar tag i hertigen, att upphjelpa honom har den gamle dock ej nog krafter i behåll efter det ansträngande loppet hvarmed han soljt jagten; ban darrar, ser förvirrad på fursten och rör läpparna utan att kunna frambringa ett ord endtrutet häfver sig bröstet. Förskräckt öfver sitt fall och öfverraskad af Wichmanns vilda anblick ropar hertigen: ag är anfallen! hit med hjelp! Och von Felseck spränger fram med bössan sin hfiade högra hand; ban stöter till, — wWichman tumlar baklänges ned i gräset. Men i nästa ögonblick far ban upp igen, han skumiwar och vrålar af raseri — och rusar löst på kammarherrn; hoppande upp emot honom, griper gubben med sortvislans styrka sag å rue taren och vill rycka honom ur sadeln.