detta stadium af nationernas politiska utveckling; men tnålet kan ej vara uppnått i ett sdant oting, som konstitutionell monarki, be.raktad från den äldre synpunkten: en far, som måste Ita sareskrifva sig lagar af sina barn, och frin den nya: en grann ja-docka, på en grann stol, som hal-f las thron, med allt sitt dyra selje, eller Shall! monarken vara något mer, så är det deremot orimligt att förutsätta det stora egenskaper skola ärfvas med kronan, och valmonarki är, som man af erfarenhet vet, det olyckligaste af allt, enom det split och den afund, som derigenom vackes. Om rältvisan skall vara fullkomliz i en stat, bör der också ej finnas något stand, dit ej alla kunna komma, och det vore det dock i en ärftlis monarki, och kring dess thron samlar sig då ovilkorligt också ärftlig adel och dylikt. otyg, som då gör slut på bela jemviazten. En president på kort tid afundas deremot insen, och hans plats kan uppnas af alla Fran alla sidor visar sig saledes den konstitutionella monarkiens orimlighet och republikens rimlihet, som Förf. dock kallar för abstrakt för: Europa, och i närvarande ögonblick har han så rätt, alt vi skulle anse det for en lika stor dårskap att nu söka uppnå den äpå en gng med sörbignende af den sannt konstkitusionellia ärftliga monarkien, som att anse denna sar den politiska frihetens högsta mal, hvilket blott en sann förneftsenlig republik kan vara, med en temporär regent och verldens styresman lill konung. vi hoppas, att den Nord-amerikansha republiken, som ännu blott han anses s som en yngling i verldshistorien, med vackra anlag, det är sannt, men ända också ånnu med! alla ungdomens brister, shall bli en larorik förebild för den gamla verldens ferynarinz, och derigenom betala den bildning modren best:tt.— Reformer anser Förf. böra bestå endast i alskassandet al orättvisor, och deri har han rätt; ty strängt taget kan man verklisen antaga, at hvarje brist är en orättvisa, och bäst anser Förf. reformer kunna astadbommas, denom en laglig ihärdighet, medelst nationalkonnmnitteer och en centralkommitte af nationens män, hviltet han allt närmare utvecklar i XIII-de Sektionen, hvarvid vi dock ville anmärka, att alla bans, eljest riktiga anmärkningar någo försvaga ef ehten af sjelfva föreskrifterna; men de härleda sig äfven från önskan att förtydliga, dock hade de bättre passat efteråt, för att ej albryta sammanhanget i reformplanen. Sedan vi nu således gilvit en ösfversigt af hela arbetet, med de vigtigaste anmärhninzar vi dervid hafva haft att göra, vilja vi ölverga till nägra specialiteter. Deribland saller oss först några besynnerligheter, inkonseqvenser och mabända äfven gammalmodigheter i stafninas sättet i ögonen, som en så skicklig shriliställare ej borde lala komma sig till last. Sa sbri ver han, som så många andra, tanklöst, ssuperlativus af sen, sednast; allvar, sammansatt af all och var, alfrar; varaktig, prakt, makt 0. s. v. ömsom med g, ömsom med k (del senare är väl riktigt ?) superlativus af mer, måst; stadna och vundna, för stanna och vunna; hemta al ta hem, hämta; sats än med enkelt än med dubbelt t; pligt (shyliliahet) älven iIbland pliht (böter); jamvigt, eburu hårlelt af jemn; latlja, sast det hommer af lat och ej (af lätt; beskyllar for beskyller; ömsom rasonnemang och resonnemang 0. s. v. Sin afhandling indelar Förf. i Tretton Seltioner och för alt ej skrämma någon med det ominösa talet 15, tillägger han, i stället för 14:de Sektionen ett Bihang, praktiskt framstillande hans erundsalser i rätt och reform, och som synes oss vara det bästa af hela boken, kauske för det vi sjelfva äro mera praktiska än theoretista. Vid det närmare betraktandiet af dessa sehtioner ämna vi dock ej genomgå sektion för sektion, vi frukta derigenom alltför mycket trutta läsaren, utan endast angilva de ställen, hvarvid vi fästat oss. (Forts.)