hörelse. — kmellertid — ännu har jag qve nägra krafter, och äfven något hopp! Ahörarne stirrade stumma på gubben. — Ha drog föraktligt på munnen och lemnade run met, för att klåttra på en stege upp till vinder Laura soljde. Der uppe i den lilla afskranknivg, som kri gerskan hedrade med namnet af vindsrum, sa Wichmann tyst, med den mörka blicken funde samt såstad på golfvet. — Iaura lutade sig å ver hans axel och hviskade: Pappa skall lyckas hertigen bar nu redan satt, redan läst skriften I morgon far pappa företråde. Gubben såg icke upp, men sade, liksom ti hälsten för sig sjelf: Jag har evinnerligen kam marherrens stolla, frånstötande gestalt för min ögon, som en sväfvande bild. Um, sio gånge nekade han alt anmåla mig, innan jag uppeifvoi för honom min åstundan hos fursten, den elft gängen rådde ban mig att komma med en skrif lig ansökan, hm. Var det af hjelpsamhet elle salskhet och nyfikenhet han rådde mis dertill I hans händer lemnade jag skriften, icke i fur stens; ban, kammarherren läser den, ler i mjug åt min enfald och kastar den på elden ! Nej, nej! — ropade flickan oah smekte gut ben — misströsta icke. Hertigen kan ej hasv omgifvit sin höga person med så otrogna, falsk tjenare. Hoppas, pappa! Söger du det, du, som sett dina ljusvaste dina säkraste förhoppningar uppryckta och tran pade i gruset före dess mognad!? — Laura vände sig åt sidan, hon borttorkade e br ur sina ögon, sedan såg hon mildt på gub