herres rätta plats i samhället, icke vid landssaderns hjerta, denne känslolose, egennyltige sörlorares plats, icke vid hertigens sida, denne sluge, otroqne väns plats, icke vid surstens öra, denne samvetslöse räådgifvares plats! Ilan måste bort ifrån thronen, som skall våra omgilven af ära och redlighet; och jag skall draga hämnden öfver den skälmens hufvud. Jag skall tränga mig ram till vår hertigs fötter och höja min modiga röst, väcka hans samvete och hans rättskänsla. Jag skall skildra för benom den fräcka, sminkade skälmen, som stulit sig in i hans höga förtroende, missbrukar ha is nåd, vanhedrar sin rang och hånar samhällsordningen, hvilken vill se förtjensten upphöjd, men fräckheten och lågsintheten störtad. Ah, jag skall tala, och den ädle, rättsinnade fursten skall dö mma ! Der är bans gudomliga företräde, att dömma i en sak, som ej kan upptagas af annan domstol. Han skall dömma; och då är mitt värf fulländadt. — Men när blir det; Gilve Gud, all jag icke måtte vara längre ifrån detta mål, än ifrån grasven! Ack, talrika skaror af lägre och högre, af livrbeklädda och bestjernade tjenare omhvärfva landets surste och solkets sader med en ogenomtränglig krets; så att en folkets man ej vet sig råd att komma fram till hans thron, för ait kunna anropa hans nåd. — Våra underdåniga ansökningar tillfredsställa kammartjenarnes och kammarherrarnes nyfikenhet; och vara böner återsludsa från deras orörda, likgiltiga hjertan; detta kan man lära sig på fjorton dagar i det furstliga sormaket, men icke, att den lidande dygden, den misskända klagan der finner vägen till allsmäkligt beskydd och allbarmhertig bön