landsdadren, — det medtar kraftern na och iröttar ut en gammal man.? Ob, ören J så fornöma tiggare, som söken hertigen? Tizsare — upprepade gubben långsamt — visserligen. Men forstan mig rätt. Olyckan smartar menniskan i ekhnde och gör henne till en tiggare, som bånfaller om en smula bröd, på det hungesd den ej matte intränga i del christlisa samhallet. Ett annat slaqs tiggare danas dock af medmenniskornas skändliga, samvetsIsa gerningar; hvem som hör till detta slag, cen ligger om annat än dagligt bröd, den tigger om en rastvis håmd, på det straftiös brotislizhet ej mette ferfana ett laggrundadt samhälle. För stån miz alltså, det är det senare slagel af ligvare jag tillaor. Om rättvis hämd bönfaller jag! J stin och gapen på mig; bearipen J icke hvad jag siger? Na, her på da — Den der förnäme spelaren, som jag redan omnåmnt, och som for lede min son att sterta siz i skulder, att bedraga ärligt folk, att förstöra sin faders rikedom och att bringa mig till tiegarestafven; — han. som ockrade med min sons lättsinne, och riktade sig med min sons skulder; — den der för name berrn, skolen J veta, är en ansedd, er ärad man, lefver gladt och tryggt i öfver löd ocl lycka. Under det min siackars son ossentliger eierlyses och hans namn höljes med skam, he dras bans förledare, mwedbrottslinge och böde med var hertigs synnerlisa förtroende, smickras socl: prisas ar underd mig!eten, vördas som er af landets ädlaste man och hertizens vålförtjent gunstling. — Hal mitt sadershjerta ropar efte gudomlig rättvisa på jorden. Icke der är denne