mann heller. nar är nyckeln till vindsrummet, — sade hon sedan, nickande at de inkomna. Wichmann sog tigande emot nyckeln och ville derpå aflägsna sig med sin Laura. Nej stopp! — skreko flera röster, och ett par händer fattade i gubben — hsad skatl det nu bli utaf? llär skall bli lek och spel, för banna oss, skall det ej så! vi betala för musiken. Låten oss gå upp, go vänner! — sade Wichmann fogligt. Hvad, är flickan så fornäm? — skrek man deremot — eeller bvarföre vill hon icke spela för oss? För det hon ej förstår sig på dansmusik. Det var hundau! hvad spelar bon då? Klagovisor, sorgevisor. Viljen I äfven veta, huru det kommer sig? — gubben tycktes besinna sig en liten stund derefter fortfor han: Det kommer sig deraf, alt hon hade en guldkedja, som hon fick af sin fästman; men då han förfordes och förstördes af en förnäm spelbroder och måste rymma, så köpte hon sig för sin guld. kedja en harpa och lärde sig att spela derpa, dock ej annat än klagovisor, sorgevisor. Det var synd! — hm, hm! — Det var tokigt! Något lustigt skulle hafva muntrat henne och nu kunna muntra ossMen J sen? — inföll Wickmann — att vi ej duga i ett gladt lag. — Liten oss gå, jan behofver hvila. Ått ifrån morgon till qväll, veckor igenom, springa fram och åter till hertigliga slottet och upp och nedför dess stora trappor, för att tigas sig fram till andieas bes