Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 juli 1843, sida 1

och då hon vidrörde låset, hörde hon ett häftigt skri derinnanför, hvarpå följde en djup tystnad. När ändtligen Laura kom med frukosten, frågade Pauline, hvem hennes sjungande granne var? Det är rabella, svarade den förra med något förtlrolisare mine än dagen förut. Skulle det väl tillåtas mig, fortfor Pauline, ratt göra detta sruntimmers bekantskap? bet går inte gerna an. Hvarför det? kmedan — emedan ni är blond. Emedan jag är blond? — Det är ju obegripligt. Ser ni, Arabella är en rätt älskvärd person, men hon har förskräckliga egenheter. Hon var förlofvad med en officer af hög rang, och då olyckan så fogade, att en sienällig kula beröfvade honom hufvudet, och då man berättade detta för henne, ville hon på intet sätt sätta tro dertill; ty hon sade: Kärleken är odödlig, hur kan min Carl då dö? En egennyttig kammarjungsru bibehöll henne i denna tro, emedan hon af Arabella kunde erhålla allt, hvad hon ville, blott hon begärde det i Carls namn. För någon tid sedan fick en hårfrisör se Arabella, och började spekulera på hennes så sköna blonda hår: ban vände sig till Lucie, kammarjungfrun, och knappt hade denna sagt, att Carl önskade erhålla ett hår-suvenir af henne, förr än hon afklippte det, skref derjemte en öm biljett, lade håret deri, och befallde Lucie att genast afsända den till armåen. Circa fyra veckor derefter promenerade Arabella med sin mor i parken, då bon fick se en vacker, blond yngling, som kom emot dem; bon störtade fram till honom, slöt