Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 juli 1843, sida 2

sätta sin roll: hon latsade misstro honom och bad honom ej leka med en stackars bondfickas hjerta, hvars lugn han, om ock en förnäm herre, ändå alldrig sedermera kunde återgilva henne. Förtjust öfver denna indirekta bekännelse, tryckte Ryttmästarn med kraftig arm den älskade till silt hjerta, och sökte att undertrycka hennes tvifvel med en kyss; men just då Pauline var i begrepp att tillstå för honom det lilla bedrägeriet, och fråga honom, om han kunde förlåta, att hon ej var fogdens Anna utan i stället Fröken vou Feuchtuanigen? — började Tanlens gamla tjocka mops, hvilken flickorna alltid kallade den lille Polykarp, att morra och skälla. Pauline slet sig ur Ryttmästarns armar, och smög hastigt ini porten, men Fröken Victoire hade känt igen hennes röst, och en hård dom: förestod nu den arma flickan, medan Rydlmästarn, högst missnöjd alt åter hafva blifvit störd, red tillbaka till Utteroth. Hans permission var slut, och då tillika en militärisk sest till firande jaf Furstens födelsedag stod för dörren, mäste ban redan följande morgon begifva sig tillbaka till residensstaden; dock medtog han dit den trösterika vissheten, att den vackra Anna älskade honom, och det fasta beslut att med det snaraste åter komma tillbaka, för att hos den gamla fogdehustrun formligen framföra sitt friareärende. (Forts.)