Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 juni 1843, sida 2

Då doktorn med sin son på armen inträdde uti det med förförisk skymning upplysta rummet, såg han, att fyra till fem karlar voro sysselsatte kring hans fru och dissektören. lian blef stående, liksom sastvuxen vid golfvet af förskräckelse. karlarne voro sysselsatte med att binda och lägga kafvel i munnen på hans fru; dissektören ville slita sig lös från matroserne och störta öfver sill rof. ördämda landtråtia ! sade någon häftigt: det långa dröjsmålet medför lara. Mäster Polecat har befallt oss, att icke dröja så länge, utan fort utföra saken. Dissektören ville tala. En af natroserne höll honom för munnen. Mucka ej! bviskade han sakta; om ni talar ett enda ord, sitter knifven i magen på er. Hvar kan Polecat gömma sig? Sträsfva ej längre emot. — Följ oss min fru! eljest skall åden här träffa eder. — Hyvad tusan! skrek dissektören utom sig; jag har ännu ej fått min tribut, qvinnans rasande motstånd är orsaken dertill. bet var afgjordt att ni ej förr skulle antasta frun, än jag lemnade henne åt eder. Så skall fan — röt en matros, Herrn för, genom sitt genomträngande skrik. de förbannade polisofficerarne uti vära spår. Ordet polisossicer upplifsade hos doktorn, med blixtens hastighet, minnet att hafva sell dem i grannskapet af huset. Han gömde gossen bakom en ottoman, och besallte honom att hålla sig stilla. Hundar dundrade han med lejonstämma åt de bestörte, lemna frun! polisossicerarne äro i hack och häl efter eder. Den oförmodade mellankomsten, de med all styrka högt uttalade orden, uppskakade mördarne. Disseltör Cut störtade liksom vansinnig mot henom.