Liksom ett thordönsslag, och krönt af norrsken, Som fräsa ner ur skyn, dock ej blott thordön, Men trastens klara slag i skogens toppar. Och bäckar, vandrande i gröna dalar, Som sorla längtansfullt mot ursprungs-hafvet Bland blommor. speglade i sorlarns väg. — De åro våra anor. Gifven akt, Hvad anspräk födas utaf fädrens ära! Förmå vi icke till att likna dem, Och sjunka våra namn i glömskan neder, Som lärlingarna — hvad betyder det? Tunnt plägar hvarje säde gro i Norden Och upp går ej hvart frö, som myllas ner. Men skall du derför icke så i jorden? Glöm ej, att det är Gud som vexten ger! Du, som sändt till jorden himlaljuset, Du, hvars thron uppöfver stjernor står! Häll din hand utöfver lärohuset, Lyft hvart sinne inom det ur gruset, Lyft fådrens fordna kraft, som deras tro, bli vår! Stig neder som en Wär i våra dalar Och lossa äter hvarje tungas band, Att enfald tänker och den dumbe talar Och vettets örnar. sångens näktergalar Mot solen stiga opp, som förr, från Nordens land! —2—2eä HBl3iii —