dell Devakahice IUUUTOHS vid Verkslhallighel al 10reshrina säkerhetsmätt aå fartyg, blifvit inskränkt till de fall, då skepparen varit iillstädes, utan alt afstyra hindret eller motstandet. (Forts.) 1 HWexjo firades, den 42 dennes, Gymnasiels tvåbundraars-jubileum, hvartill, på inbjudning af lir Theol. Lektor Lindgren , medelst ett innebållsrikt programm, som alhandlar Gymnasiets bistoria och anor, ett stort antal hospites hade infunnit sig. kI. 10 skedde samlingen på Gymnasium, och afgick i procession till Domkyrkan, hvarest bön förrättades af Domprosten Elmeren. Efter dess slut återvände processionen till Gymnasiets Sollenitetssal, hvarest Ir Biskop Tegner i ett tal besvarade sragan: bvad är Gymnasii betydelse och hvilken plats är det ämnadt sylla i systemet af en nationell uppsostran? llögtidligheten slulades med assjungande af en af Ir Biskopen författad bön , hvartill Direktor Fogelberg komponerat musiken. En Epilog af af Ulr Biskopen utdelades, såväl som ett Grehiskt skaldestycke al Leklorn i Grekiskan, Hr Melander. Ur Wexjö Läns tidning aftrycka vi slutet af Hr Biskopens tal: Men stunden är förbi. Jag måste sluta. fivem vet, kanhända är det sista gåugen Jag talar till Er ifrån detta ställe: Ty uti Herrans hand står lif och död, Och Döden, grafvens bleka Eforus, Har skickat sina förbud till mitt hjerta. Hardt är ända att skiljas ifrån Solen, Den ende Skald, som lefver i vår Nord. Vä skiner hon ej öfver drufvokullar, Och ingen kla?si-k silfverbölja rullar Å Utöfver stenig och förtorkad jord. Men sagans land är här, det minnesrika, Romantiskt underbart och skönt tillika. Väl ej som Norden högt, som Södern skönt, Men trefligt likafullt och sommargrönt: Och när all slut den langa viutren tåar. Och bäckarna med blatt och vatiradt band Omgjorda gladt de sma, de näpun land Med björkekullar kring de klara sjöar, Som sqvalpa vänligt omkring tusen öar, Och der Sanct Sigfrid haller englavakt Med tre Martyrer öfver Värends trakt, Och stora minnen, diktade hkanhända Men likväl sköna. trängas omkring Blända Ack, kärt är lifvet för hvar liflig själ Och hardåt från det och dikten ta farväl! llad ej kan ändras bär med taligt sSinue, Och hvarför kiuga! Vindarna förstrå All fegsint hlogan. Den, som föds. skall dö, Och lycklig den, som lemnar qvar ett minne Om icke af det stora. som han vjoört Dock af det ädla. som han sökt och velat! Olika delar himlen sina gafvor. Och ingen svarar för hvad han ej undfatt. I höghvälfd domsal, uti himmelsblå, Som bänger öfver stjernorna deruppe. Der fragas icke, hy-åd du gjort och utfört, Ej om du malet nått. men om du sökt det Med redligt mod, med oförtröttad hag: Ty vår är viljan, allt det andra lyckans. Och derför friukta vi ej heller för De stora döde. mer bägafvade Af landets söner, som gatt före oss. — Främst ibland dem star Smalands störste son, En blomsterkonung med sitt blomstersinne, Som först knöt kransen kring naturens lockar De vilda. flygande, j redda an. Han går bland liljor. men det är de liljor, Som kallas stjernor, sedda fran vär jord: Och derfran ser han neder till de sälar, Der han har drömt sin första ungdoms dröm Och anat ordet till sin blomverlds gata. Ty det. är IIerrans skugga dock, som går Naturen genom, och den Vise ser Hans spar i blommorna som uti djuren: Natur-aliegori är tänkarns vishet, Och diktens djup nåns Sannivg uppå jorden. — Uti en krubba Gudasonen lag, Och mången Genius gar besläjad fram Ej känd, ej aktad utaf dagens hjeltar, Tills på en gång ban kastar slöjan af Och i besittning tar Naturens riken. — Hvad var LINNE ca han i Wexjö gick Och haas Linnea odöpt stod i skogen? En (ienius, men med sammanlagda vingar, Och ingen visste ännu. alt de funnoe. Misskänd af andra, okänd för sig sjelf, Förblandades den prisade med bopen, Tilidess han lyfie sig fallfjädrad upp Oeh Solen sken uppa hans purpurvingar, Som förde honom öfver blomsterland, Der allt han såg och ordnade och tänkte, — Ack, allt det ädlaste hos menniskan Föds en myster. och segerhufvau höljer I början än den konungsliga pannan, ij Tills fram står segrarn och hans segerplaner Fullmognade. och gladt han badar sig I djupbla himmel. hvarifrån ban stammar. — Gif akt, du Lärare, förrn du fördömmer. — Men stora minnen trifras hos det största, Som stjernorna på himlen jemte Månen. Så framstår ÖDMANN. ett Halleluja Till kungaskaldens gudastämda harpa, Och ROGBERG, en framhviskad suck, ett Amen Till Gudasonens böner i sin bimmel,