Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 juni 1843, sida 2

der bort vid himlens kant. Hör näktergalen slår i linden der vid sjön, och blomman doftar ljust och ängen klär sig grön; se bäcken hoppar ner sin brant och daggens perlor glindra; som sordom, herrligt är ju allt, blott ej mitt lils gestalt. Ej mer dess vår förnyar sig, ej mer blir morgonsljerna den llesperus, som lyste mig vid lifvets morgonväkt, sorsvunnen är dess glans, de älskade med den och minnet blott deraf är ännu hjerlals vän, dess lampa aldrig skall bli släckt, dess ljus jag följer gerna ; måhända, en gäng, i dess spår, jag finner evig vär. Der vännerna jag återser, som ödet fjärran förde, på nytt der allting mot mig ler; till dess, o! vestanfläkt, och blommans ljusva doft, och näktergalens slag, och aftonstjerna, blid! från mig en helsning tag till dem, hvars hjerta med mig slägt, jag fordom helt tillhörde. Å hör ock jag de käras röst invid naturens brost.