Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 juni 1843, sida 2

ni vill Herre! ni är fruktansvärd ! sade damen, nilockade mig för en stund med djef vulsk list från mitt hem, och för mig uti et vildisrämmande, otrefligt sällskap, der ni be handlar mig med förakt. Om ni har en gnista mensklighet uti edert hjerta, så tillsäg kusken, att äter föra mig hem, på det jag genom min oskyldiga sons kärlek måtte veder qvicka mig efter de misshandlingar jag lidi senom eder oförskämdbet och oerhörda hån. Ni gör er onödiga bekymmer, min skönaste svarade Dissektören; Eder son är här i eder grannskap, jag har sörjt för allt. Hvar är han, hvar? stammade den bekymrade, sörskräckta modren, och anade ej godt. Fol mig uti det der rummet, svarade Cut, di har jag låtit föra honom, för att glädja er med hans anblick.? Damen trängde sig genom sällskapet till det anvista rummet, det samma, genom hvilket Goodfriday och Polecat hade gatt, då de begåfvo sig uti källaren, och dit en liten lönndörr förde. Med triumferande, vållustigt leende, skred Dissektören efter henne uti det med magisk skymning upplysta rummet. (Forts.) — Dee Som Prumes Melankoli säkert är lika allmånt känd, som omtyckt, tro vi oss göra vi ra läsare och isynnerhet vära läsarinnor en ljensl, genom meddelandet af foljande ord dertill: Se solen sänks vid himlens bryn, och Hesperus syns tindra igenom lätta purpurskyn,