Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 juni 1843, sida 2

På sjellets spets är hatets Loke bunden, Från Hel den Hvite återkommen är; Från Breidablik han ser oss denna stunden Och Balders frid änyo oss beskär. Tre kronor glimma som en enda krona, Tre brödrafolk i kärlek blifva ett; Hvad kungar brutit, folken nu försona, Hvad kriget röfvat. friden återgett. Impromptu till P. R. i anledning af hans t Hilsen fra Kjöbenhavn — Aanden — — — — — — — — — — — -varsler Nordens Vaar! P. R. Hell, lif och mod: De murkna portar springa — Och vinden spelar frisk kring nordens vår: Vid himlens körer, som i lunden klinga, Gär kraften fram och hoppets blommor sår... Men skuggrädd otro sina händer tvår. Att marseljäsen känna, ej blott sjunga, Förmå likväl i nördens vår de unga. Glöm ej vår framtids-syn: en vår i knoppning, Der gren vid gren förenad styrka ger! Sätt dock ej tro till hvarje uy förhoppning, Förrn solens fulla glans mot frukten ler: En östan-storm kan fälla lunden ner. Men marseljäsen känna, ej blott sjunga, Förmå ju då i nordens vår de unga! C-en. Afsked från Stockholm, den 7 Juni 1843. Tiden springer. Det till afsked stundar. Vänner, hand i hand ännu en gång! körren vi hemåt dra, till våra lundar. n ett hjertats ord, och än en säng! Skyndom, skyndom nu, j unge männer. Sluten samman eder spridda rad, n ett handslag åt de kära vänner, Vännerna i Birgers stolta stad! Om på återfärden öfver djupen 2 Till det södra Skandias sköna vår Vi en bölja möta, en förlupen, Som — er trött pilgrim — mot östern gär; Någon af oss hviskar: helsa örnen Om den fest, som nyss i norden var, Helsa, att en krona, tast af törnen. Ar hvad Skandia nu åt honom har! Drag mot Åland hän, och äanu längre ster ut, mot Auras fagra strand, Der en imperators-hand allt trängre Drager åt förut nog trånga band; Till det land, der klangen af det Svenska, Af det kära. sköna tungomål Redan — icke är den fosterländska Gamla klang, som smakar utaf stål. Blir dig bördan allt för tung på vägen, O, så stanna då vid Bomarsund, Res dig der på tå och träug förvägen Närmare den klufna örnens grund; Sjung så ut vär stolta helsning. medan Stormen häpen stannar öfver sjö, Sjung den skarpt och klingande — och sedan Tig, och krök din mjuka rygg, och dö! TÖÅLIS Quauis. — NEN