Ett ord om preskriptionstiden för Riksgäldssedlarnes giltighet. Enligt kungörelse af d. 44 Febr. 4853, äfven insord i löpande årets Almanak, upphörde Riksgäldssedlarne att emettagas i uppbörd med 1812; men i allmänna rörelsen skulle de gälla till och med 1845. Ilvilket krångel, genom en dylik åtgärd, uppstått, känner hvar och en, som haft det minsta med rörelsen att göra, och vi fråga: 1:o om det är rätt, att en stat någonsin förklarar ett riksmynt keller dess representant för ogiltigt? — 2:o om det ej framför allt är statens skyldighet att skänka förtroende åt sitt eget mynt, och således emollaga det i uppbörd, så länge det existerar? — 5:o om staten ej skadar sig sjelf, då den, genom ett motsatt handlingssätt , visar misstroende till sitt eget mynt, och hvem den tror, kan hysa förtroende derför, då den sjelf ej har det? samt 4:o om det ej varit vida bättre och förekommande allt krångel och alla misstydningar, om man, utan preskriptionstid, öfverfört alla Riksgäldskontorets räkningar för utelöpande sedlar, på banken, och låtit denna inlösa dem? — Nu torde det deremot lätt nog hända, att man, en vacker dag, får se auktion anställd öfver Riksgåldssedlar, likasom öfver privatbankssedler och andra osäkra fordringar. AAA