Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 juni 1843, sida 2

Vi skola tacka försynen att vi så underbart blifvit räddade. Den fara hvaru i jag hade sväfvat och som kanhända ännu hotade mig, uppsporrade ännu mer min kärlek; jag kände mig äga mod nog alt trotsa hvarje fara: men den skyddsande som vakade öfver Julies dygd, skulle triumphera öfver min trohet och oförskräckthet. bå jag en morgon kom att besöka Julie blef jag af hennes betjening underrättad det hon helt oförmodadt lemnat Rom, och att, i anseende till de mätt och steg hon före sin resa vidtagit, anledning var att förmoda det hon ej ämnade dit återvända. Min bestörtning ökades ännu mer då hon ej ens för mig lemnat den minsta upplysning hvarest jag skulle återfinna henne. Allt detta var för mig en gåta, hvars tydande så väl som alla forskningar efter henne voro lika fåfänga. Jag reste härifrån till Neapel. Här besökte jag en morgon ett kaffehus. Nära vid den plats jag intagit suto vid ett bord trenne unga män, hvilka något berusade af pounsch, förde ett ganska lilligt språk. be talade bland annat om mitt fädernesland, och då en af desse personer förmodligen vetande det jag var Fransman, derom ultryckte sig i de mest sårande ordalag, fann jag mig föranläten derföre ställa honom till rätta. Vi lemnade hvaran våra adresskort, och öfverenskommo alt följande morgon på pistoler afgöra saken. Jag bad min vän, en ung Neapolitanare, son till min banquir, att vara min secundant. bå jag sagt honom, hvem min mot