Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 juni 1843, sida 1

enstaka hus. Jag var nu rätt glad att finna en tillflygt. Jag blef af de gäslvänlige innevånarne ganska väl emottagen. Mannen förde min häst i stallet och hustrun upptände för mig en stor brasa af vinris; man lånade mig kläder och framdukade min middagsmåltid. Jag hade nu ungefär en halftimmas tid setat vid eldbrasan då utanför dörren hördes ett starkt buller af hästar och folk. Värden skyndade att öppna dörren, och jag såg i detsamma trenne karlar inträda: tvenne Gendarmer och en fattig syndare, på hvilken händerna voro sammansjettrade med ett tjockt tåg. Verkligen mäster Philippo, sade den ene af Gendarmerna, kan man vara glad att i detta förfärliga oväder påträssa ett sådant hus som edert, och om ni tillåter göra vi här halt en lilen stund. — Ganska gerna, svarade värden. De båda Gendarmerne och fången satte sig vid elden. — Som ni ser, återtog Gendarmen, hafva vi i dag gjort ett godt byte. Se bara på den der lustige karlen som vi föra till sitt mål, personligen känner ni honom kanhända intet, men till namnet måste ni visserligen känna honom. — Han är den berygtade Pietro Morazini. — Hvem, frågade hustrun, i det hon kastade en JVredgad blick på sängen, det är Pietro? — jag trodde han var större. benne Pictro Morazini, var verkligen en liten smal spenslig person. Han satt med hufvudet lutat mot bröstet, och tycktes i denna kroppsställning hafva öfverlemnat sig åt söm