Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 juni 1843, sida 1

— — — — ——— — sedan förgäfves sökt och spanat efter honom; tills vi i går fingo veta att ban, i all ro, ämnade tillbringa natten i byn Pila. Detta var en god nyhet, och det har nu lyckats oss att fi sågeln i nätet. Det säges att denne karl, genom sitt röfveri, hade bragt sig till förmögenhet, och att han nu ämnade sätta sig i ro. Vi hoppades alt tillika med honom äfven finna hans skatter, detta hopp har. dock svikit OSS, men utan tvilvel skall han för sin bigtsader tillstå hvar han har dem förborgade. Under detta samtal upplyftade Pietro hufvudet; hans ansigtsdrag förrådde list och mod; han kastade en förstulen blick omkring sig i rummet ; fästade slutligen sina ögon på mig. Jag betraktade honom. Jag vet icke hvarföre, men jag intogs af deltagande för denne mannen; jag önskade att hans befrielse vore möjlig. Utan tvilvel förstod han mig, ty hans blick antog ett eldigt, lisligt och tillika bedjande uttryck. Gendarmerne, värden och värdinnan hade så vändt sig, att de ej kunde se oss; de voro så inbegripne i sitt samtal att de tycktes helt och hållet hafva glömt oss. Pietros blick intog mig. Jag uppdrog ur min ficka en dolk; jag svängde lekande vapnet i min hand, med blicken riktad på Pietro, hvars ögon, då han troligen insåg min mening, fylldes med tårar, med orolig uppmärksamhet följde han alla mina rörelser; slutligen kastade jag dolken åt honom, som med munnen emotlog den likasom en hund, då man kastar nås got begärligt åt honom. Ingen kan måla den hlick hvarmed han tackade mig. Han höll handgreppet af dolken emellan tänderna, och