Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 juni 1843, sida 3

— —— ——— ————— llan förstod sig också på att skarpt belysa min fattigdom, min hjelplöshet, förutan hans gunst och nåd. och min moder bestormade mig med hjertrörande böner Jag gaf vika. Ve! Jag var en usling, men jag lydde min höge chefs vilja. — Det var bans vilja, alt två unga menniskors ädlaste förhoppningar sköflades, att deras renaste fröjder tillintetgjordes och deras frid förgiftades. Det var hans vilja, att verlden skulle åga i stället för två sälla makar, en menedare och en förtviflande mera. Det var hans vilja att dygdens innerliga förtroende skulle grymt bedragas af en hjertlös politisk beräkning. Och all denna grymhet mot mig och min fästmö, för det att hennes gamle fader om statens offentliga ärender yttrat asigter. hvilka voro risshagliga för herr grefvens politiska tro! Ha, ha, ha! är det ej att skratta ät? Nej. det är ej att skratta åt. Förbannad vare den hätska partiandan! År den annat, eller bättre, än vansinne? Ha, hvem var vansinnigast af oss tre, flickan, jag, eller grefven? hvem ? mörderskan, bedragaren, eller förledaren? hvem?! Den tystnad, som herrskade, när Willmarks frågande ton bortdog, bar pregeln af en hemsk bestörtning. Derpa uppkom ett oredigt sorl. Och när man ater försökte att leda Theodor ut, lät han det utan motstand ske. Han syntes utmattad och nära en vanmakt. — Om aftonen andra dagen uppehöllo sig polisbetjenter framför grefvens dörr. Det pästods, att man fruktade för ett tillämnadt rabulisteri emot fönsterna der. Men utom några hurrarop af en hop trasiga pojkar och tiggare, förspordes ingenting. Och vid nästa soiren gick det ostördare till. Grefven förstod att beherrska sig, och gästerna aktade sig sorg fälligt att i det ringaste visa det de mindes sig hafva hört i dessa salar Theodor Willmarks skakande Hvem 7? Församlingen var för öfrigt lika lysande och talrik. Endast gamle lagman Wärnstäl saknades; han hade ej antagit bjudningen. — ELL. — — — — —