Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 juni 1843, sida 2

blick på sin höga chef, gjorde väld på sig och ville hastigt lemna salen. Hvad nu? Willmark skall ej glömma sjg; stanna! — ropte grelven med befallande ton. Då hejdade ynelingen sina steg och vände långsamt tillbaka. Ja, jag skall slanna, — sade han, sedan han försökt att dämpa sina känslors uppror, — jag kunde hafva att meddela upplysningar anglen ide mordet , hvilka det i sanning vore synd att förtiga! — Hans röst var ihålig, hans blick vild. Bestörtning och nyfikenhet rådde ombrina honom; grelven dolde sin förlägenhet i en envis harskning. — Men Theodors stämma hördes öfver hela salongen: Thilda Behrens, sadermörderskan, bär vansinnets halmkrans. Hvem har flätat den omkring hennes tinningar? Jag skall berätta det! karlen har mistat förståndet — utbrast grefven — hvilket uppträde i mitt hus! Lemna oss, herr sekreterare. Vänta — invände gamle lagman Wärnstål — han kan väl ej vara invecklad i saken? Låtom oss höra. Och Willmark gjorde numera ej heller mine al alt gå. Han fortfor att tala: Den olyckliga flickan med bleka kinder, sönderbitna läppar, förvirrade blickar, — hon var skön, var älskvärd, en prydnad för silt kön: den erymma förbrylerskan , — hon var mild, känslotull, öm, a mönster as qvinlig dygd; men hon var icke bedragen då! Bedragaren har slätal vansinne omkring hennes tinningar. — Hon var älskad, och hon älskade tillbaka, älskade innerligt, själfullt, med ungdomens hanförelse. Då hennes unga, oskyldiga hjerla först