Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 juni 1843, sida 2

eller hemma i sitt ras, antincen i därhuset run. la! — Men hvad månde älskaren heta? — in och annan sporde detta. Löjtnanten stannade härvid i talet och kunde ej åstadkomma annan upplysning, än alt namnet hölls hemligt, hyarföre han ej hunnat erfara det. Emeller id lopp underrättelsen om köpman Behrens hemska ändalpht omkring i salongen. Den upprepades i värheten af en ung, bleklagd man, hvilken stod vid dörren till spelrummet och tycktes ej synnerligt deltaca i aftonens nöje, tycktes mera al ett slags tvång, än böjelse bevista sällskapet. Han spratt till, då han förnam nyhelen. Ivem säger det? skrek han, vanställd af lasa. Förundrad öher hans häftighet , nämnde man löjtnanten för honom. Och han rusade bort, ab:ios på sin omeifning, undanskulsande hyem som var honom i väson, tills han fann Saxesmannen. Uos denne hörde han den olycklisa nyheten bekräftas. Då öfverföll bonom en darrning, knäna svigltade, han fick stödja sig, för alt halla sig uppe. — I detta ögonblick träsfade hans stirrande ögon Grefvens höga gestalt. Värden hade verkligen sokt den unge mannen. Nu studsade han val först, då han blef varse, i hvilket upprördt tillstånd vöslingen befann sig men trädde dock vänligt fram till honom och yttrade, lålsande, som märkte han intet, dessa ord: Min käre Villmark, jag skall presentera Er för kommersrädet Zell och hans familj. Kom! Jag lofvade ju. Theodor Willmark kastade en genomborrande