Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 maj 1843, sida 3

lärdom. Slagen af häpnad, betraktade jag dessa orakel. Jag blef på en gång förskräckligt dum, och jag tänkte på Diogenes, huru han skulle blygas, om han den stolta philosophen från forntiden skulle jemföra sin okunnighet med denna moderna vishet. Och åter frågade jag mig sjelf: Aro väl dessa begge ej heller menniskor? Och åter förnam jag Grekens röst i milt öra: Du narr! Ser du ej, att dessa två icke hafva sina sinnen i behåll, då de kunna betvisla verldens realitet, denna verld, som de se, höra, känna, njuta, och då de kunna anse sig sjelfva för blotta begrepp? Alltså åter inga fnllstandiga menniskor. Och jag slöt mig till en grupp af unga llerrar, hvilka hela dagen sitta på kaffehuset, och som ej hafva några tankar, och derföre ej tänka, — samt ej hafva något arbete, och derföre ej arbeta. De lycklige! de så ej, de skörda ej, och ändå lefva de ett ganska nöjsamt lif. Deras största hufvudbråk är — au väl frisera håret, deras svåraste arbete — att draga på nya glachandshar, deras lifligaste konversation — all röka cigarrer. Och skulle ej heller dessa vara menniskor, de, som dock tyckas ha mesta tid dertill? 0 Diogenes! blicka hit och säg, hvad fattas väl en sådan Dandy för att bli menniska? Allt sade den Osynlige, ty deras kropp är en automat, som konstrueras af skräddarn, skomakarn, handskmakarn, hattmakarn, srisorn och cigarrsabrikörn; och deras själ är allenast en dikt, ty den existerar blott i deras inbillning. — Jag hade åter förlorat ett part