Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 maj 1843, sida 2

— —— —— AJ—— ————— som då. Jag återser blott ett menniskoslägte, som bestar af personer , men ej af menniskor. Hör på! invände jag nu ironiskt, har Du hämtat denna Din visdom ur Din tunna? Nej, svarade Diogenes lugnt, jag kan numera ej bo i någon tunna; ty J tömmen väl Era tunnor och fat, men ej för att fylla dem med Philosophie, utan med goda viner. Men nu far väl! och sök Dig sjelf vidare din väg. — Hit bar jag ledsagat dig, men här är det åter ljust, och jag måste lemna dig. Jag ville fatta i Diogenes kappa, för att hålla honom qvar, och göra honom ännu en fråga, hvartill jag redan öppnat min mund. Men han var försvunnen, och jag befann mig på den klart upplysta hufvudgatan. Jag gick in på ett kaffehus för att studera menniskor. — Här satt ett sällskap af Börsspekulanter, hvilka underböllo en konversation i sexättondels-takt om kurs, Differenser, Agiotage, Mac-Leod, o. s. v. lvad fattas väl dessa personer för alt vara menniskor? frågade jag mig sjelf. Och fastän osynlig, hviskade Diogenes mig i örat: Ett menskligt hjerta, ty deras är af papper, deras känslor — äro affårer, och deras poesi — diktade underrättelser. — Vid sidan af rummet uppläckte jag ett litet bord, vid hvilket två Lärde sutto; och jag hörde dem samtala om Schelling och Hegel. En hel hop vackra saker sprakade de om objektets och subjektets idealiter, om ÅBegrepbens realitet, och hvad alla de subtila frågor kallas, öfver hvilka dessa Philosopher äro så stolta, emedan de i hela syslemer bevisa, att de ej kunna besvara dem, medan vi, dumma