Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 maj 1843, sida 2

skägg böljade ned från hans haka, och en halt med breda skyfven beskuggade hans af antika skrynkor fårade ansigte, ur hvilket de djupt liggande ögonen klart framlyste genom ett par stora, med stark jern-infattning omslutna glas. Kaire, yttrade uppenbarelsen till mig. Bon soir!V var mitt svar. Ilvem är du! frågade den obekante. Med hvem har jag den äran att tala! lydde mitt svar. Jag är Diogenes. Och jag är den, som du för tvåtusen år sedan förgäfves sökte i Athen på ljusa dagen, och som du nu finner här i mörka natten, — en menniska. Och hvad är du då mer? frågade Diogenes ironiskt. Denna fråga satte mig verkligen i förlägeuhet om ett nytt stolt svar. I sjelfva verket visste jag icke hvad jag skulle säga, och jag hade ännu aldrig tänkt så noga efter, hvad jag egentligen vore utom menniska, och att det nu för tiden ej är nog att vara blolt menniska. Och dessutom, huru skulle jag väl kunna göra min moderna borgerliga ställning begriplig för den föråldrade Diogenes? Men jag besinnade mig snart, och svarade med fattning: Besynnerligt! fordom sökte Du blott en menniska, och nu är en blott menniska Dig ej nog. Den tiden, svarade den grekiske philosophen, hade menniskoslägtet ännu ej hunnit till menniskan, — nu har det redan gått henne förbi. Hur skall jag förstå del? — — e, det gilves nu lika så litet menniskor