Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 maj 1843, sida 2

stulen Men det är en känd sak, att ju mera man mediterar öfver den närvarande tiden, desto mera fördjupar man sig med sina tankar i den förflutna tiden, om man är Philosoph, — och med sina drömmar i framtiden, om man är skald; ett bevis, att blott Verldsmenniskan förmår uppfatta det förbisväfvande ögonblicket i sitt fulla mått. — Ej som ville jag vara Philosoph, men jag dykade ovillkorligt ned i det förflutnas ocean. Redan samm jag på den drömmande Medeltidens romantiska djup, redan hade jag med korssararna dragit hän till det heliga landet, der det strålade i Trons morgonrodnad; då solkvandringens ström plötsligt slungade mig djupt ned till Rom och Hellas, och — oförmodadt befann jag mig på ett mörkt ställe — ej blott i Historien, utan äfven i en återvändsgränd, i hvilken jag råkat komma. Och så var jag då insvept i tvenne förmörkelser på jorden och a! tvenne öfver jorden; ty mörkt var det i min Grekiska fornhistoria, mörkt i förstadens nyaste historia, mörkt i lyktorna och mörkt på himmeln. Men hvad är en enda förmörkelse mot en dylik Universalobskurantism? I sanning! i jemförelse med en dylik Urförmörkelse är en blott och bar konstgjord Lykt-förmörkelse en verklig — briljant Gasupplysning. Och liksom i fordom tid Vetenskapens ljus från Grekland utbredde sig öfver Occidenten, så hoppades äfven jag, alt en grekisk philosoph nu måtte komma och visa mig vägen till hufvudgatan. Men hvem kunde väl vara lämpligare dertill än Diogenes med lyklan? och ur ett hus trädde fram till mig 1 mörkret, försedd med en lykta, en man, höljd i en vid, trasig kappa: ett långt, hvitt